Att tala på tu man hand

Vi talar. På tu man hand. Det var ett tag sedan. Jag anar att det finns ett uppdämt behov. Har märkt det på dig. Anat det. Har funderat på det. Vem du talar med när du inte talar med mig. Kan inte se att du skulle dela med dig av det till någon annan. Därför är det jag som är den nödvändiga ventilen. Trots att det egentligen inte borde vara så.

Du berättar. Med hårt sammanbitna tänder och kantiga, uppgivna rörelser. Det syns på dig hur du äcklas. Mår dåligt. Du berättar om hans sludder. Hans fasansfulla, kladdiga okvädesord. Allt han kallar dig. Hur hans höjer rösten. Svajar av och an. Hur han, som ett litet barn, i ren protest, häller ut mat i vasken. Mat som han önskat att du skulle laga. Som han knuffat undan dig ifrån för att göra ”på rätt sätt”. Hur han följer dig genom huset. 10 centimeter ifrån dig. Följer dig ut. I trädgården. Inför grannarna. Hur du till sist väser åt honom att lämna dig ifred.

Vi talar. På tu man hand. Det var ett tag sedan. Jag anar att det finns ett uppdämt behov. Har märkt det på dig. Anat det. Har funderat på det. Vem du talar med när du inte talar med mig. Kan inte se att du skulle dela med dig av det till någon annan. Därför är det jag som är den nödvändiga ventilen. Trots att det egentligen inte borde vara så.

Du berättar. Med en djup, uppgiven suck. Uppriktigt fundersam och förvånad. Du säger att nu är hon sådan där igen. Målar fan på väggen. Gräver fram det gamla. Tjatar och gnatar. Du försöker påminna henne om allt som gjorts för hennes skull. Alla andra planer som skrinlagts för att hon skulle få göra sin sak. Alla hennes missar som man liksom varit tvungen att sopa upp efter. Din uppgivenhet inför att aldrig någonsin få njuta, längta efter något. För det förstörs av hennes bittra, tråkiga inställning till allt. Hennes långsinthet. Hon är värre än någonsin.

Jag lyssnar. Och inom mig grävs ett hål. Djupare. Och djupare. Det föds tankar. Funderingar. Undran. Och det föds en gnutta sorgsenhet. Är detta vägs ände?

Ha en fin onsdagskväll!!