Att slå huvudet på spiken

Att pin-pointa. Att liksom sätta precis det rätta ordet på precis just det ögonblicket. Eller den tanken. Eller känslan. Att slå huvudet på spiken. Det kan jag inte ikväll. Hur jag än försöker. Känner bara hur det spritter i mig. Av bubblande förväntan. Av positiv energi. Ett smittande skratt ligger och väntar på mig precis under huden. Skrattrynkorna kring ögonen är beredda och leendet har inte gått att få bort på ett bra tag nu. Av ingen egentlig anledning alls.

Känslan är som bubblande läsk. Det pyser och hoppar lite. Stillar sig ett tag och sätter sedan in igen – med fördubblad styrka. Jag letar i skrymslen och vrår efter anledningen. Försöker ringa in känslan. Sätta ord på den. Hitta ett uttryck som liksom gör den greppbar. Slå huvudet på spiken.

Precis som djupaste sorg och den mest fasansfulla rädsla, gör sig också smittande glädje sig bäst när det inte bara är en melodi. Jag vill har ord till alla instrumenten. Verser, refränger. Ty orden förankrar saker och ting för mig – gör det mera sant. Har jag orden, begreppen. Kan jag så njuta av melodin också. Kan jag ringa in, slå huvudet på spiken, kan jag också ta fram känslan en annan gång. När den verkligen behövs. Och denna läskbubbelglädje vill jag kunna välja att känna igen.

Kanske är detta en gyllene kväll? En kväll att återigen värna om, spara? Jag har talat om livet som ett band av pärlor, där varje dag är en pärla. Av olika färger, material, densiteter och storlekar. Men likväl en pärla. Om jag tänker på denna dagen på det viset så vore denna dags pärla formad av änglamaterial; lätt, luftig – fylld av som genomskinliga bubblor och ljudsatta med ljusa, klingande skratt.

Jag tror jag gör så. Sparar denna dag. Och fortsätter att njuta av glädjen. För i och med denna text har också denna känsla fått ord. Dock utan att jag kunnat slå huvudet på spiken. Kanske en annan gång? Eller det kanske inte behövs? För inte behövs det en anledning att vara lycklig?

Ha en godnatt!!