Så konstigt. Egentligen. Inom loppet av en ynka vecka. En enda. I denna eon av tid som faktiskt förflutit sedan dess. Så har jag fått låna minnen. Fått upptäcka nya perspektiv till min relativa verklighet. Så konstigt. Men ändå så enkelt självklart.
En gymnastisksal. På läktaren några föräldrar som följer en fotbollsträning. Hamnar bredvid en mamma. Ett välbekant obekant ansikte. Fortfarande lika söt. Numera framgångsrik personalutvecklare på ett stort företag. Men det är inte nu hon talar om. Det är då. Gymnasietiden.
Den värsta tiden i hennes liv. Hon talar om daglig kamp att passa in. Höra till. Att se sin allra bästa vän anstränga sig på egen hand. Om ett utanförskap mitt i gemenskapen. Om baktaleri. Skvaller. Om pressen att alltid vara bäst. Jag sitter lyssnande. För hon tillhörde den världen som jag inte hade tillträde till. Klicken.
Hennes minne stämmer med mitt. Men ändå inte. Alls. Hennes perspektiv är helt annorlunda. Vända. Så säger hon det. Att hon beundrade mig. För jag var helt fri från skitsnack. Ingick inte i någon falang. Kunde debattera fritt och ärligt. Vad konstigt!
En känd kolumnist och journalist. På en av kvällstidningarna. Skriver en krönika om att känna sig utanför. Att alltid vara tvungen att bevisa vad man kan. Alltid känna pressen. Aldrig få vara ”de”. Beskriver missunnsamhet. Falskhet. Och revanschglädje. Driv. Hon gick i samma klass. På gymnasiet.
Hennes minne stämmer med mitt. Men ändå inte. Alls. Men genom att hon lånar mig sitt minne, ger hon mitt minne dimensioner. Gör det mera påklätt. Fullständigt. Och jag kan med ord uttrycka det jag alltid känt och trott fullt och fast: minnen är relativa. Selektiva. Och beroende av öron som lyssnar. Ögon som bekräftar. Eller förnekar. För annars blir de platta. Minnena. Och ensidiga.
Är evigt tacksam. För att insikten om minnenas karaktär har fått fäste i mig. Det är det som gör att jag aldrig fastnar i ett minne. Som gör att jag aldrig låter det bli hela sanningen. Ty även om det är min sanning, är jag medveten om att en annan kommit ihåg annorlunda, valt att fokusera på andra delar.
Kanske är det därför 9år kunnat växa upp utan att gå sönder? För att hon funderar kring det här med minnen, om dina och mina minnen? Och för att hon låter minnen vara just minnen och inte direktiv? Kanske, vem vet.
Ha en härlig onsdag!
Tänk hur det kan vara. Hur olika man kan uppleva och minnas. =)
SvaraRaderaFantastiskt inlägg som vanligt. Du får mig alltid att tänka till lite extra. Kanske tom vågar påstå att du ibland genom dina inlägg gör mig till ett bättre jag. Tack!
SvaraRaderaKram Pia
Jag har funderat över samma saker i år, eftersom jag nu träffar folk jag inte umgåtts med på över 15 år rätt regelbundet. Det verkar inte ALLS som om vi har överensstämmande minnen om varandra.
SvaraRaderaJa det där med minnen kan te sig så olika, tolkningarna av dem blir ofta inte alls detsamma som med den man upplevt det tillsammans med.
SvaraRaderaKram
Jo så är det nog. Kramar!
SvaraRaderaJa, minnen är både selektiva och relativa. Och är de mina? Eller har jag fått det berättat för mig?
SvaraRaderaMin syster och jag har "jämfört minnen". Samma händelse, två helt olika upplevelser som blev olika minnen.
Jag är glad att 9år inte gick sönder. Riktigt glad.