Att vila i världen

Är här. Existerar i detta nu. Påverkar en mängd människor och påverkas av en mängd människor. Olika sammanhang. Olika roller. Olika jag. Och olika du. Som alltid. Promenerar ute i ett härligt, livgivande solsken. Ser medan åkrarna plöjs av blanka, skinande traktorer. Ser ångan stiga från marken och fågelsträcken som landar i den nya, uppvända jorden. Lyssnar på naturens ljud. Hur det knakar i allt. Rör sig. Sträcker på sig.

En timme. Helt för mig själv. En enda, dyrbar timme. Drar in luften och fyller mina lungor. Det nyper lite kyligt men det går inte riktigt att lura mig längre. Ännu en vår är på väg. Trots min vinterjacka, trots mössan. Det är doften tror jag. Doften av världen som sträcker på sig. Som tänjer ut alla sina svårt frusna leder och muskler.

Ser mig omkring. Vandrar, tillsynes, omkring på måfå. Men den inre vandringen är inte på något vis ostrukturerad. Jag duckar för gamla bortglömda tankar, hoppar över små pölar av tvivel, samlar ihop undanträngda planer och drömmar. Den stora utrensningen har börjat. Vårstädningen. För att börja i början gräver jag mig igenom den största högen först. I tankarna planerar jag ekonomin, den enorma summan restskatt. Ser till att paketera den snyggt och praktiskt. Går så vidare till farhågornas berg. Ser över dem. Återvinner några. Sopsoterar andra.

Sparar det trivsamma till sist. Just för att det förhöjer nöjet av den inre upprensningen. Gör den svåra början lättare. Så har jag alltid fungerat. Med allt. Det svåra först. För att njuta av tanken av att det lätta är det som ligger framför mig. Utan att det svåra lurar i skuggorna. Ut med allt i ljuset! Jag sparar min enorma lycka över att vara just jag. Över att få vara mamma till två så underbara pojkar.

I den tidiga vårens solsken njuter jag över det faktum att nu är nu och här är här. Jag vilar i världen. Lutar min trötta kropp tillbaka och litar på att världen tar emot. Lyssnar på viskningarna i mina öron:

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden -

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

som skapar världen. (Karin Boye)

Vänder så hemåt. Till mina krassliga söner. B och L. Älskade L som fyllde 8 år igår. Som är en liten filosofisk professor, som avgudar sin storebror, som medkännande gråter med de som är ledsna, men som också har en enorm integritet. En självklar ledare. Med temperament. Jag känner mig lyckligt lottad. Ödmjuk inför de gåvor som givits mig. Något rätt måste jag ha gjort i något tidigare liv? Inte sant?

Vilar i världen. I ett här och nu. Nysorterad, och med en plan för det jobbiga och en för det underbara, ser jag traktorerna vända hemåt i den blå timmen. Hör marken andas. Så stiger jag in i huset.

Ha en underbar helg!