Att tänka på att andas

Hur gör andra? Hur lyckas de? Att hosta precis lagom högt? Att slå väven precis lagom hårt? Hur lyckas de? De andra? Som uppenbarligen inte behöver bemöda sig om att påminna minnet om hur man tar ett steg. Om hur man häller upp en kopp kaffe, laddar en tvättmaskin.. De andra, som låter sig uppslukas i livets virvel, alla dess måsten och borden. Med ett leende på de perfekt konturmålade läpparna.

Förmodligen är jag 'de andra' ställt mot sådana som mig. Vissa dagar. När jag virvlar förbi dem i någon trappa, på någon trottoar. Med min A4 stora 'viktighetsmapp' hårt knipen under ena armen, klackarna klapprande mot gatstenen, nysminkad och nyfönad. Rak i ryggen. Då kan jag kanske luras. Få folk att tro att jag är 'de andra'.

Andra dagar är andra dagar. Dagar när jag halv tio sliter med våttorkningen av ännu ett golv. Och gör om det ett par gånger. För att jag glömt att jag redan gjort det. Andra dagar är andra dagar. Dagar när det tar emot att åka ut och inhandla bananer. Bananer som pojkarna vill ha till fruktstunden i skolan. De dagarna vill jag egentligen inte. Alls. Mest för att jag inte kan. Om jag inte innan tänker tanken: ”Gå upp för trappan” Seså, ett steg i taget” ”Knyt ihop skräppåsen – två gånger och gå ner med den” ”Släng skräppåsen” Hostar för högt.

Så kan det vara. Vilken av dessa jag är nu jag? Och spelar det någon roll? Förmodligen inte. För mitt intellekt säger mig att alla är vi 'de andra' och alla är vi 'inte de andra'. Allt emellanåt. Men jag hoppas att det inte kommer att gå så långt alla dessa ovissa dagar, att jag behöver tänka tanken att jag måste andas. In och ut. För då. Då. Spelar de nog ingen roll – alla dessa vissa dagar och ovissa dagar som kommer och går. För då har nog mitt jag utplånats.

PS: Alla söta, rara, fina, otåliga, elaka, arga som läser – nu är jag hemma från Bryssel!!

Sov gott i onsdagsnatten!