Att matcha

Så underligt. Förunderligt. Och kanske lite sorglig. Detta med att tro att det har en djupare mening med att ett år tar slut för att övergå i ett annat. Så underligt. Ty allas våra år slutar på olika tider. Mitt slutar om x antal timmar, medan mina, genetiskt sammanbundna med mig, kusiners år, slutar en helt annan tid. Där. Där borta i Australien.

Och återigen andra människor. Lika många som vi någonsin är, räknar år och tid på ett helt annat sätt. Kanske i månvarv, skördetid, tid för jakt, tid för ro, tid för annat. Förunderligt.

Så att 2012 sjunger på sin sista vers har föga betydelse. Egentligen. Att året huttrande hukar för regnet som sköljer bort snön skall kanske inte fästas så stor tanke vid. Att hon, när hon försvinner runt tidens krök där borta, skall släpa med sig slasket från det gångna självet, är inte att lita på. Det är ingen idé att vänta på hennes syster som visar sig om drygt ett dygn. Hon blir lika trött, lika nött om klänningslivet, som systrarna innan henne. Nej, för den arma människan vi är hjälper ett nytt år varken mer eller mindre.

För hur många gånger systern ler, är det vi som styr. Hur många svåra beslut som dras ut på är det också vi som styr. Hur mycket vi skrattar eller gråter. Är det också vi som, till stora delar, styr. Om vi skall ändra vår situation, är det vi som styr. Systern 2013 kan inte göra det åt oss. Hur mycket vi älskar dem vi kan älska styr vi också över. Var vi lägger den kraft och styrka vi har, bestämmer vi själva. Orken kan var olika, kraften kanske försvagad, men prioriteringarna styr vi. I det stora hela.

Och i de sista skälvande andetagen. Innan 2012 helt ger upp hoppet om ett mera spännande själv, tänker jag avslöja min hemlighet. Mitt förhållande till den kommande systern: Matcha. Jag tänker matcha. Nästa liv.

Inte längre kommer prioriteringarna handla om att enbart förenkla livet för andra. Om att läsa av deras behov och forma handlingarna efter dem. Att ligga steget före och jämna ut gupp och krackeleringar i vägen. Om att matcha självet mot andra. Den nya, fräscha uppdaterade syster 2013 skall innehålla mera av att jag skall låta andra matcha mig. Mina behov. Önskemål. Lycka. Skratt. Humor. Sorg och gråt. Ty matchar man väl blir man också sitt bästa jag. Matchar jag väl blir 2013 bättre. Än 2012. Oavsett hur svårt det blir.

För innerst inne verkar det vara så. Att inget annat är att räkna med. Än det jag ser i spegeln varje dag. För det är det enda jag kan ge mig på att styra i den riktning jag vill. Inget annat. Faktiskt. Så jag skall matcha. Mot mig. Sluta matcha så förtvivlat mot andra. Äntligen.

Sov gott!

Att producera

- Så vad har du gjort idag? Vad har du pysslat med? Producerat? Vad har du sysselsatt dig med?

- Jag gick upp, tvättade mig och klädde på mig mysbyxor. Gick ner och drack en kopp kaffe med mjölk i och åt en solrosfrömacka med makrill på. Borstade tänderna. Läste dagens tidning. Plockade undan, plockade ner tvätt, lade in en ny maskin. Gick upp igen, bäddade sängar, lade in kläder. Dammsög hela huset. Dammtorkade. Våttorkade i kök och tvättstuga. Tog fram köttfärs till tining. Skar grönsaker till den sena lunchen. Slängde ut en blomma. Vattnade de andra. Dammade av alla snirklar och vrår på min enorma ljusstake. Åt. Hängde tvätt. Bytte kläder sminkade och kammade mig. Gick över till grannen med dagens tidning. Körde till sta’n. Handlade. Köpte nya svarta strumpor till mig. Chips till killarnas fredagsmys. Körde hem och bytte om. Tränade. En timme på motionscykeln och en halvtimme med B och PS3:s move Let’s Dance 4. Duschade. Tillbaka till mysbyxorna. Läste saga för L. Åt två skumtomtar och sex bitar choklad. Drack en liter Godmorgon juice. Den med apelsin/blodgrapesmak. Nu skriver jag.

Men medan jag gjorde allt detta funderade jag. I huvudet ljöd en svårfångad melodi. Jag funderade över det här med tur/otur. Det här med att nyttja/utnyttja. Varför vi människor ständigt brottas med vår sorgliga oförmåga att vara goda vid oss själva? Och genom vår oförmåga spelar vi helt andra aktörer i händerna och låter dem slå mynt av vår känsla av otillräcklighet. Den enes död – den andres bröd. Mata eller bli matad.

Kanske var det här, i denna tanke, jag var mest produktiv i dag? För vet du? Trots alla faktiska saker jag gör varje dag, pågår ett mycket mera spännande liv inom mig. Ett liv av samtal och funderingar. Av lösningar och insnärjningar. Men om det vet du inget. För du ser bara det jag gör på ytan. Det är bara det du räknar. Det andra vill du inte ens nudda vid.

Sov gott.

Att skymta det underbara

Scenen är lagd. Ljuset softat och linsen gör konturerna mjuka. Någonstans ifrån strömmar vacker, ordlös musik och färgerna är mättade med guld. Mitt i ett delat skratt skymtar jag så det underbara.

Ändrade planer. Trötthet av utmattning. En ”ingenbrafrisyrdag”. Trots detta. Trots det skymtar jag det sanna. Det förklarade ögonblicket. Ty scenen är lagd. Och, liksom alla härdade skeptiker, ryggar jag lite för det faktum. Tror att det är en fånig, klyschig, illusion. En smetig, tramsig iscensättning av ett lurat öga. Inget kan vara mer fel. För trots att jag blinkar hårt försvinner inte ögonblicket.

Trots att scenen ändras, vet jag att jag såg vad jag såg. Och det värmde i den iskalla, stjärnklara natten. Gyllene mellandagar. Vardagar, med gyllene ögonblick. En gång, någon gång, skall dessa ögonblick vara allt längre. Jag har tid att vänta. Har inte bråttom.  

Ha en god dag!

Att sakta ner

Helst skall tillfredställelsen komma innan man ens medvetandegjorts om den eventuella avsaknaden av någotet. Synapsen, som i århundraden fungerat i hjärnans eminenta virrvarr har, liksom intestenum caecum, blivit överflödigt. Ni vet. Den synapsen som i hjärnan skickar signaler om att inte öppna munnen innan man tänkt över det man skall säga. Den synapsen. Den verkar vara bortevolutionerad.

Ty, nuförtiden är det ytterst sällan man slås av tanken att man kanske skall ha lite tålamod. Vänta. En minut eller två. Läsa färdigt de första kapitlen i boken innan man anar författarens upplägg. Läsa instruktionerna till spelen innan man rasande konstaterar att det inte fungerar. Läsa igenom kriterierna för ett visst betyg innan man klagar på varför man fick det betyg man fick. Det är sällan man gör det. För allt skall vara här. Och nu. Och med en gång.  

Tillfredsställelsen skall vara direkt. För dessa barn av lust. Lite förnärmat surar de sedan när bristen av tålamod leder till en konsekvens. Som de liksom inte brytt sig om att komma ihåg. Och detta fenomen, denna regression i evolutionen verkar tyvärr vara smittsam. Den drabbar också äldre generationer. De som faktiskt en gång tänkte efter. Som hade tålamod. Som kunde vänta ut saker och ting.

Det är konstigt det här. Och en smula oroande. För var skall det sluta? Om tillfredsställelsen måste komma direkt? Utan något förspel? Spänning och febrig väntan? Tja, de mindre skabrösa effekterna blir väl det vi redan ser i våra affärer: halloween kommer direkt efter sommaren och följs innan slutet av oktober av julen. Och i november äter vi semlor. För vi vill ju tillfredsställas nu. Med en gång. Världshistoria lär vi oss via några lösryckta twitterinlägg och vi väljer att tro på någons mindre genomtänkta Facebookinlägg. För vi är så på. Så nu. Carpe Diem.

Men. Jag hoppar av. Eller, jag hoppar inte ens på. För jag har inget emot att vänta. Allt har sin tid. Saker och ting är värda att fundera kring. Jag vecklar hellre sakta ut livets karta, än drar ogenomtänkta slutsatser. För vem vet? Jag kanske upptäcker något helt nytt medan jag kontemplerar? 

Sov gott!

Att göra bokslut

JANUARI

Hade varit en snölös jul. Vi firade nyår med finaste Å och hennes familj. Iskall natt där vi huttrande såg på fyrverkerierna. Många skratt och god mat. Sex vuxna och sju barn.

B fyller 12 år. Födelsedagspresentjakt – efter den perfekta dirtbikecykeln pågår under hela månaden.

Jag går på ännu en läkarundersökning. Har blött sedan i oktober. Börjar bli trött. Går på första mammografin.

Livet går i 120. Arbete, politiken, killarnas fritidsaktiviteter… Jag träffar Asta för första gången den 24:e.

FEBRUARI

Får återkommande migränanfall. Tillsammans med fortsatta blödningar och enorm trötthet. Min dagbok är fylld av ord som: trött, ont i huvudet, orkar egentligen inte, och trött.

Killarna har sportlov och vi åker till grannstaden och till Laserdome. Kompisar sover över. Bror I berättar på sin sambos födelsedag att de förlovat sig.

Mycket politiska möten inför kommunens årliga bokslut. Tränar varje dag i allt desperatare försök till att mota bort den enorma tröttheten som överväldigar mig mer och mer.

Gör slut med Amelias bloggportal och flyttar hit. Känns konstigt.

MARS

Flyger till Bryssel med kommunledningen. Hela månaden är det mängder med möten, nya politiska utbildningar, bildandet av en ny organisation, aftonskola, arbete, livet. Vi har varit gifta i 17 år.

Förutom min enorma trötthet, drabbas jag av ryckningar i ögonlock, ännu mera nedsatt hörsel och kramp i låren. Jag ignorerar blödningarna.

L fyller 8 år. Vi har kalas. Flera stycken.

Återkommande ord i min dagbok: jobb, möte, träning, judo (B), fotboll (B), fotboll (L), utvecklingssamtal, föräldrarmöte, nätverksmöte, trött, influensa.

APRIL

Vi målar furutaken på övervåningen. Påsklovet kommer och jag åker med älskade Å till Paris på fem dagar.

Är inne på sluttampen för att planera vår 40årsfest. Har ordnat med lokal, katering, servitörer, musikunderhållning med mera.

Trött. Avbokar många trevliga sammankomster. Orkar enbart med det jag måste. Hinner inte med något annat. Är det redan vår därute?

MAJ

I bloggen avslutar jag en lååång musikutmaning som handlat om MELODIFESTIVALEN. Något jag älskar. Och till min stora förvåning går Loreen och vinner alltihop i finalen i Baku! Äntligen kommer värmen och jag känner att jag har lite mera ork, lite mera kraft. Bestämmer mig för att sluta skriva dagbok då en läsning av den var dyster.

S fyller 40 år och vi har en gemensam fest. 20-tals tema. Med filmvisning av en gammal Chaplinfilm i stadens biograf. Bland annat.

Ett sista ryck på jobbet med betygsättning, skrivna LPP:er och individuella studieplaners sammanfattningar och utvärderingar.

JUNI

Eleverna, och B och L, slutar skolan en vecka in i juni. Vi jobbar till midsommar. Vädret har återigen blivit bedrövligt och jag saknar min sommar.

Jag skriver mitt 100:e inlägg här på bloggen. Hemma skriver vi en lista på vad pojkarna skulle vilja göra i sommar, då vi beslutat oss för att inte åka på semester. Det första är en Timbuktukonsert på Lisebergs stora scen. Där är jag och mina två kilar på nationaldagen den 6:e.

S syster, N, skall komma och bo hos oss. I tre månader.

Jag tappar så mycket hår att jag beslutar mig för att klippa av mitt långa hår. Det går inte längre. Och jag är trött.

JULI

Ledigt från jobbet och politiken. Men absolut inget strandväder. Ett par strödagar här och där, men inget mer. N kommer och vi hämtar henne en ovädersnatt i Göteborg. Min 40årsdag kommer och går obemärkt. Vi är på en fantastisk konsert i Tylösand med Hoffmaestro med goda vänner. Går på stadens visfestival. Tittar på DirtyDancing på utomhusbio på stadens torg. Kör go cart. Grillar. Har sommarlov. Utan alltför mycket sol.

AUGUSTI

Är trött. Otroligt trött och börjar bli osammanhängande då och då i tal. Orolig inför hur det blir när jobbet och politiken startar igen den 8:e.

Jazzfestival. Picknick. Jobb. Skolstart för B och L. B börjar ny skola: 6-9 skola. Inne i stan. Vi åker till Liseberg och med det så har vi prickat av alla saker på killarnas ”sommarlista”.

Jag kämpar på. Försöker tänka bort att jag är trött. Får min första panikångestattack på motionscykeln. Tänker att nu räcker det. Söker läkarhjälp.

SEPTEMBER

Får svar av läkare att alla mina värden fysiskt sett är fenomenalt bra. Ingen brist på något och bra fysisk form. Hon sjukskriver mig ändå med omedelbar verkan. Utmattning. Från 7:e september jobbar jag inte. Och politiken läggs på is. Jag orkar inte ens känna något.

N åker hem.  

Jag sover mycket.

OKTOBER

Tränar fem dagar i veckan. Städar och plockar hemma. Försöker förstå varför jag blivit utmattad. Försöker se mönster. Orkar inte. Hösten har vackra färger. Jag känner inte mycket. Försöker tvinga mina tankar att reagera. Fortsatt sjukskriven. Vill vara ensam.

NOVEMBER

Pappa fyller år. Syster II och bror fyller trettio. Kalas. Hälsar på på jobbet. Åker på en veckas semester till Cypern med Å och hennes familj. 
Skrattar med mina pojkar. Handlar alla julklappar. Fortsatt sjukskriven. Börjar bli av med ryckningar och kramper. Får inga ångestattacker. Och inser att jag inte kommer att behöva några tabletter i fortsättningen heller, då jag kan känna en vändning.

DECEMBER

Mår bra. Men är fortfarande trött. Beslutar att börja arbeta efter helgerna. Halvtid. Ser faktiskt fram emot det.

Går på en underbar konsert. Melody Gardot. Klipper mig helt kort, något jag inte gjort de senaste 12 åren.

Förlorar en vän och nära politisk kollega. Går på minnesstund. Begär om entledigande från mina politiska uppdrag.

Blir faster. Till en liten kille. Firar en härligt avstressad jul med mina fina pojkar.

Funderar över 2013. Över hur det kommer att bli för mig. Tanken är ovanlig, ty jag har alltid tänkt på framtiden utifrån andras perspektiv. Mina söners, inrikespolitiken, miljöförstöringens, min familjs, mina elevers, världens. Aldrig utifrån mitt eget perspektiv. Och där mina vänner – bara DET är ju redan där en förändring. Det blir nog ett spännande år. 2013.

God fortsättning!