Att betrakta natten

Så blev det natt. Och så kom dimman in och lade sig över vår lilla stad. Redan under den tidiga eftermiddagspromenaden sågs mjölkvita älvor dra in över fälten. De såg ut att ha bråttom, vällde in så att det skummade. Och till natten så fanns de så överallt.

Jag kikade ut på dem i skydd av julstjärnorna i fönstren. De hade förvandlat de kvarglömda spindelvävarna till vackra vita spetsdukar. Över vissa grenar hängde de i tjocka sjok, som gardiner. över andra såg det mera ut som en älva fastnat med sin spetsprydda kjol och lämnat kvar en liten remsa med vackert virkade spetsar. Förtrollande. Och förtjusande. Ty jag satt ju inne, i värmen.

Jag satt med mina julbrev. Till mina vackra pojkar. Jag skulle författa om och summera deras 2012. Berätta om mina förhoppningar och önskningar inför deras framtid. Berätta om hur stolt jag är över dem och om hur mycket jag älskar dem. Om hur de utvecklats under året och vad de övervunnit.. Med de vackra snöälvorna utanför fönstren blev jag sentimental och känslosam. Breven blev fyra sidor långa var. Fyllda med kärlek.

Ikväll rasar en mindre storm utanför fönstren. Borta är alla spetsarna och älvorna. Nu böljar ett oidentifierat snöhav fram och tillbaka över gatan. Men här inne sitter jag. Med mina pojkar. Och önskar er en god kväll!

God kväll!