Att läka

Så tror jag att jag har läkt ihop. De lite ömmande, halvöppna såren som i livets villervalla glömts bort, har vuxit ihop. Sårkanterna är mjuka och har redan börjat blekna. Detta slog mig i kväll under den enorma himlen. I ett förtrollat ögonblick var det alldeles vindstilla. Inte ens de minsta stjärnornas segel sågs svaja på det stor himlavalvet. Stilla blickade de tusende ljusen ner på oss. På mig. Som andäktigt vände mitt ansikte mot dem.

Universums alla stjärnor möttes av sina världsbundna kusiner. De hälsade ivrigt på dem från den orörda snön ute på åkern. Alla snökristaller tindrade i kapp, tävlande om vem som kunde skicka flest slängkyssar upp till himlen. Det var magiskt. Och allt detta var möjligt i ett ögonblick av total vindstillhet. Inte ens jag vågade andas, då jag kände på mig att de då skulle återgå till den förklädnad de använder inför oss vanliga dödliga. När vi ser dem så som snö och stjärnor. Bara. Och just då skänktes jag en gåva.

Gåvan av att läkas. För plötsligt, med kylan stramande i näsan och krypande upp över mina tår, var det som om en slöja försiktigt lyftes från mina ögon. Och jag kände. Kände mig. Själv. Precis som jag är. Och jag kände mig inte som en lögn. Som om jag bara spelade vuxen, som om någon snart skulle komma och avslöja mig. Mig och mina tillkortakommanden. Nej, jag var hel. Jag var jag. På gott och ont. Men hel. Och plötsligt kändes stjärnorna nära.

Så förnam jag en vindpust. Och stjärnorna blev stjärnor och snökristallerna blev snökristaller. Men deras gåva till mig stannade kvar hos mig. Den var min att behålla. Och uppfylld av denna ovana, behagliga känsla vände jag blicken från de kalla åkrarna mot huset och lastade ur varukassarna.

Sov gott!