Att ta sig en riktig funderare

Inte tänkte jag publicera flera av mina alster. För bloggen skulle inte längre sysselsätta mig. Ju. Var det tänkt. Annonserades om det här. På FB. Så skrev Lotta M (alias Krönikören) något. Som andra instämde i.

Det var formulerat som en självklarhet. Säkert skrivet med ett litet snett leende: Varför kunde jag inte fortsätta med mina blogginlägg? Om jag nu ändå skrev för byrålådan? För inte skulle väl jag skriva med blyerts?  Och jag började fundera.

Fundera på vad som drivit mig att starta en blogg och vad som fått mig att fortsätta. För ett och ett halvt år sedan började jag publicera det jag skrivit. Jag upptäckte att jag tyckte om att skriva, ty med orden nedtecknade, lämnades en massa plats till ytterligare tankar i mitt huvud. När jag skrivit ner det jag funderat på, klarnade mycket av det. Det hjälpte mig att strukturera, fokusera. Att skärpa mina argument. Skrivandet blev ett måste. Trots att jag i hela mitt liv trott att jag enbart kunde formulera mig verbalt, upptäckte jag att jag kanske även kunde nå andra med det skrivna ordet.

Jag är mycket duktig verbalt. Kan ta vilken diskussion som helst, argumentera sakligt med vem som helst. Jag var övertygad om att det var mitt forum. Men så samlades alltför många tankar och formuleringar i mitt huvud. Saker som aldrig hann sägas. Som förblev outtalade. Och skapade oreda i mitt huvud. Tills jag började blogga.

Att skriva ner mina tankar i bloggen blev min räddning. Och jag kunde inte vara utan det. Men så upptäckte jag en sak här nu medan jag varit sjukskriven. Jag började bli alltför beroende av feedback. Alltför beroende av att nå ut, av att andra läste mina ord. Jag loggade in – inte bara för att lägga upp en ny text – utan för att se hur många besökare jag haft. Helt besatt.

Jag blev bedrövad av den utvecklingen hos mig själv. Riktigt ledsen. För jag skriver för att lämna plats åt nya tankar i huvudet. För att jag vill formulera mig. Få ur mig. Visst blir jag hjärtans glad när någon tycker att det jag skrivit hjälpt den att sortera i sina tankar, eller när någon finner tröst i mina ord. Och självklart skulle jag önska, om jag finge önska helt fritt, att jag skulle kunna leva på mitt skrivande. Att någon skulle ”upptäcka” mig. Och göra mig till en fotbollsstjärna. Fast som författare.

Men att jag skulle bli så bekräftelsekåt att jag kontrollerade min egen besöksstatistik skrämde mig. Och därför beslöt jag att sluta. Lägga av. Lite för att straffa mig själv. Tukta mig. Och få mig själv att landa tillbaka i verkligheten. Där jag är en utmattad lärare och en före detta politiker. Mamma till två. Varken mer eller mindre. 

Ergo – visst kan jag fortsätta publicera mina texter. För min egen skull. Och för de som läser. Men mest för min egen skull. För att jag faktiskt ändå skriver varje dag. Alltid. Så Lotta – du hade rätt. Och du sa det så klokt så. För det var många år sedan jag skrev med blyerts.

Hej igen!