Att tänka

Tankens kraft. Endast dessa ord. Tankens kraft. Hånfullt har jag skakat av mig dem, skyfflat undan dem. Bara för att sedan, ovetande, använt mig av dess kraft i de yttersta stunderna. De stunder när man står blottad, hudlös, vajande över en kant mot avgrunden. Då har alltid tankens kraft räddat mig. Ofelbart. Var enda gång.

Nej. Jag talar inte om den nya tidens själssökande aooommm tankar. Inte heller de tusenåriga bönernas tankar. Inte om ashrams som tillrättalagts för en penningstark västvärld och inte heller om de tankar och den vilja som driver alla våra moderna fundamentalister. Nej. Jag talar om min egen tankes kraft. Min egen förmåga att hela. Delar av mitt jag.

Här hör jag luften fyllas av ett sorl – ett sorl av myriader själars skri. Alla de som känner sig sparkade på, bespottade, av mina rader. Vänner, medmänniskor, jag talar inte om er. Jag sparkar inte på de redan liggande, jag vill inte beskylla er för den situationen ni befinner er i. Inte skuldbelägga, och därmed lägga ytterligare en sten på er redan tunga börda. Tanken kan inte hela ALLT. Valet att välja sin situation finns långt ifrån alltid. Jag vet. Tro mig. Jag vet. Varför skulle då de älskade dö? Varför skulle vi då drabbas av midnattsmaror som ingen levande själ kan rå på? Så jag vet. Men. Ändå.

En vansinnigt stormig kväll. För snart två år sedan. I februari. På en strand i Puerto del Carmen på Lanzarote stod jag och fulgrät ut mot de skrikande vågorna. Inte en människa var ute och det var kolsvart. Hela mitt inre imploderade där och då och jag trodde att jag blivit galen. Så föddes i mig en tanke. Ett val gjordes. Och jag lovade mig, där och då, att jag skulle hålla tag i den tanken, följa den. Och jag blev hel. Det som bränt inom mig i flera år, kvävdes till en liten, liten låga. Jag tog ett beslut, och hur fruktansvärt svårt det än skulle komma att bli att följa den, insåg jag att det var precis som det skulle.

Och nu var det så dags för bokslut. I nattens timmar satt jag och funderade på det snart två år gamla beslutet. På tanken som födde det. I ett förklarande ljus insåg jag då – jag hade hållit kvar vid den befriande tanken och trots att det varit svårt många gånger hade det hjälpt mig otroligt mycket. Det hade underlättat mitt liv. Gjort många av mina vägval enklare och mera okomplicerade. På sätt och vis hade min tanke styrt mitt liv. Tankens kraft.

Så. Det stod klart för mig att tankens kraft existerar. Man kan förflytta berg. För det är det jag gjort. En stilla undran blir då: varför använder så få av oss denna tankes kraft till att tänka goda tankar om oss själva? Och tro på dem? Varför tror vi att vi är otillräckliga, fula och tjocka? Icke värda att älska? Allra minst av oss själva? Vilket slöseri! Vilket ledsamt, sorgligt slöseri…

Ty, vi är alla värda att älskas. Vi räcker alla till. Egentligen. Alla har något vackert. Precis som vi alla har något mindre vackert. Ibland är vi större. Ibland mindre. Ibland orkar vi – ibland inte. Låt det bli tankens kraft. Övertyga dig själv om att du är bra, att du duger. Att du är vacker. För om jag lyckades med det jag lyckades den februarinatten, så lovar jag dig, du kan också!

Låt oss försöka tillsammans. Jag bearbetar mina spöken så arbetar du med dina. Med tankens kraft kommer vi bli starka. Utan att behöva andras godkännande.