Att möta en gammal vän.

Julen. Dagarna innan. Som att möta en gammal vän. Medveten om att helgen verkligen ter sig olika för oss alla känner jag att jag vill vara i denna tidens jul, min jul. För efter att ha tänkt på de som inte har det som vi. Efter att ha köpt julklappar med anonym mottagare, skänkt pengar till dem som inte har. Vill jag njuta av min julkänsla.

Det är känslan av sentimental frid. Av darrande, känsligt hjärta som undslipper sig en och annan tår när jag tittar på klyschiga julfilmer. Eller när jag ser mina pojkars förväntansfulla ögon och de smittar av sig av sitt magpirr. Då gråter jag en skvätt och hjärtat fylls av kärlek och frid.

Jag har upplevt jular av miljoner de slag. Det finns jular jag inte firat. Alls. Då det inte ens funnits en minsta lilla tomte i närheten. Och jag har försökt förklara för andra den speciella känslan som i bästa fall finns vid jul. Förklara för de oinvigda. Och de tycker också att det är vackert. Att det låter fröjdefullt. Just fröjdefullt.

Så vad är det då som får mig att tycka så mycket om min gamle vän? Vad är det som också fyller mig med andlös fröjd? Ibland i flera dagar, andra år, bara i ett par korta ögonblick? Jo – det är nog det att man är en del i något större. Något övergripande stort. Och ändå är man ingen annan än sig själv. Det är en övermäktigt vacker känsla. Det är min jul. Inte stressen, maten, julklapparna, julkorten eller de pimpade partyklänningarna. Nej, det är det där extra leendet man kostar på sig när man slänger ur sig: ”Ha en god helg!” till en främmande medmänniska. Och när man får en hälsning tillbaka.

God helg alla ni, god jul till er som firar det!! Tillåt er att le. Och få ett leende tillbaka!

Frid vare med er.