Att behaga

Så många ord i vårt språk att återerövra. Att ge tillbaka dess ordinarie, verkliga betydelse. Att kalla tingen vid dess rätta namn. Att behaga. Dags att en gång för alla låta verbet åter bli behagligt!

Under många århundraden har verbet behaga varit beroende av ojämlika förhållanden oss simpla människor emellan. Den spröda flickbruden skulle behaga sin rika, äldre man. Slaven skulle behaga sin ägare. Tjänstefolket skulle behaga herrskapet, konkubinen sin herre och stataren brukspatronen. Man skulle, obemärkt och tacksamt fullfölja sina plikter, ty sådan var tingens ordning.

Att behaga innebar ett behagligare, enklare liv för den eller de som redan hade. Inte för alla. Bara för de som redan hade. Att bryta mot dessa tingens ordning, var obehagligt. För alla parter – men mest obehagligt för de som skulle tjäna, behaga. Naturligtvis. De fick plikta med sina liv. Med hunger. Medan de andra kanske gick miste om en tillfredsställelse av något slag.

Låt oss ta tillbaka verbet. Låt det bli vad det var ämnat att vara. En beskrivning av en känsla av lust, glädje. En beskrivning av det mina ögon sänder dig mitt i leende. En beskrivning av ljudet av din röst, ditt skratt. Ett något man gör för att underlätta någon annans tyngre vardag – man gör smärtan mindre obehaglig. Att behaga någon, utan en beroendeställning. Utan tacksamhetsskulder och annat tjafs. Utan bara av kärlek.

Ha en fantastisk 1:a advent!