Att vara mig med dig

Jag är mig. Tillsammans med dig. Tillsammans med det som är mitt liv i dag. B och L. Den gula, grovputsade villan, dansandet, sjungandet, politiken, yrkesrollen och utmattningen. Allt har jag format. Och allt har format mig. Ty, så är det. Inget existerar isolerat. Allt existerar beroende av det andra.

Så vem hade jag varit idag om det andra varit något annat? Om jag hade valt en annan väg – där och då – när inte de valen var gjorda som gjordes? Vilka drag hos min karaktär hade stärkts om jag valt annorlunda? Hade jag odlat det goda, starka dragen? Eller hade någon annans svaghet blivit min? Med fredagskvällens film i bakgrunden, sitter jag och tittar in i en mörk eldstad och funderar. Hur hade jag varit med dig?

Med dig hade jag inte stannat kvar här. Här i denna stad. Vi hade bott någon helt annanstans. Jag hade haft en jämlike i diskussioner kring böcker och religion. Samhällsfrågor och film. Vi hade sett olika teateruppsättningar tillsammans. Lyssnat på musik långt in på nätterna och fördjupat oss i dramaturgin i en svartvit fransk film. Du hade drivit på mig att träna än mer. Men också att älska mera. Vårt vi hade varit mycket starkare än det viet jag har nu. Men.

Våra eventuella barn hade vuxit upp med en mera cynisk far. Jag hade känt mig otillräcklig bredvid dig. Förmodligen hade jag varit oförmögen att utveckla mitt riktiga jag till fullo i diskussionerna. Jag hade gått miste om att lära känna en annan kultur, utifrån och in och många berättelser hade gått mig förlorade.

Så dubbelt är allt här i livet. Mycket hade man kunnat vinna. Mycket hade man kunnat förlora. Och det fina i allt detta är att man aldrig VET, på sant och riktigt, om det ena hade varit bättre än det andra. För. Allt har fördelar. Liksom nackdelar. Och det vi vet om varandra i nuet är det vi vet om varandra i just det nuet som är nu. Hade vi då, skapat ett annat nu nu, hade ingen av oss varit som den är nu. Vi hade varit annorlunda – formade av varandra. Av andra förutsättningar. Av andra val.

Därför tror jag inte riktigt på gamla kärlekar. Inte förrän jag träffar dem i nuet. För de är lika mycket kvar i då, som jag är. Och jag 40 är någon helt annan än jag 20. Alltså är mycket annorlunda. Men du, jag tänker på dig med ett leende. För det jag kände då – just då – var något som bara du fick mig att känna. Och det är oavsett nuet.

Sov gott!!

Att skrämmas från vettet II

Någon använder mitt smeknamn. Rösten kommer lite snett ovanför mig. Först reagerar jag inte. Är övertygad om att det är någon som gömt sig i skuggornas mörker och som roar sig lite på min bekostnad. Men så hör jag rösten igen, denna gången viskar den rätt i örat på mig. Jag känner hur nackhåren reser sig, men fortsätter att gå, på samma sätt som innan. Jag försöker spana upp längs träden. Har någon gömt sig upp i trädkronorna? Men plötsligt skrattar rösten till. Men du, känner du inte igen mig? Den bedrägligt lena rösten hånar mig. Jag vet det. Då saktar jag farten lite. Pratar med hög röst rätt ut i den mörka natten. Nej, jag känner faktiskt inte igen dig. Kom ut, kom ut hit till mig, så jag kan få se dig! Ser du mig inte? Får jag till svar av en röst som är tätt intill mig. Nej. Nej det gör jag inte. Plötsligt flyter rösten en bit högre upp igen, snett ovanför mig. Och hur har det gått med de vilda hundarna? Har du behövt skrämma i väg dem? Jag inser att något inte är rätt. Något är väldigt fel här. Gatan ligger i beckmörker, förutom en enda tänd lampa ovanför en port. Det är lampan ovanför min port. Inga ljud hörs i natten. Inte ens de rasslande löven som vinden sliter i ger ifrån sig ett ljud. Inga hundskall. Ingenting. Bara den här rösten som säger mitt namn. Rösten som känner till.

Här ökar jag farten. Bestämmer mig för att ta sikte på porten i planket och inte släppa den med blicken. Bara titta framåt. Inte åt sidorna. Jag går. I ryggen känner jag att något närmar sig bakom mig. Som en tryckvåg väller något fram emot mig. De sista stegen jag tar sker på ren instinkt. Djävla förbannade nycklar!!!! Jag fumlar – ååå, vad jag fumlar. Jag vet att det är bråttom nu. Får jag inte upp porten nu... Mitt hjärta kommer att sluta slå, för nu hamrar det så fort att jag hyperventilerar och inte får någon luft. Då. Då får jag äntligen upp porten och kastar mig in. Slänger igen porten. Sjunker ihop ner mot marken. Vilar mitt huvud i mina händer.

På darrande ben ställer jag mig så sakta upp. Märker att luften här är annorlunda. Friskare. Jag tar ett djupt andetag. I det lilla ljus som lampan ovanför porten sprider in på gården går jag fram till pumpen som står vid verandan. Jag pumpar upp lite vatten i handfatet och tvättar av mitt heta ansikte. Borstar tänderna, medan jag lyssnar på alla ljud som nu är tillbaka. Jag släcker så lampan ovanför porten och går in. Till min mormor, som jag delar sovrum med. Vad jag inte vet är att min mardrömsnatt ännu bara börjat. Min mormor sitter spikrak upp i sängen. Med vidöppna, oseende ögon.

Jag går fram till mormor. Stryker hennes hand så att jag inte skall väcka henne ur hennes vakna sömn alltför häftigt. Jag är hemma nu, säger jag till henne. Tar upp hennes hand och lägger den mot min kind. Hon rycker till och tittar upp mot mig. Jag ser att hon sett mig. Hon ber mig att inte släcka den lilla nattlampan hon har tänd bredvid sängen. Hon har sovit mycket oroligt i natt säger hon. Innan hon nu kan somna igen tar hon tar radbandet och läser sina böner. Jag lägger mig och låter henne hållas. Långsamt, långsamt känner jag att jag kan komma till ro. Det som hänt tidigare tänker jag inte tänka på förrän i morgon. I dagsljus. Då ser jag plötsligt vad som håller på att hända.

Vänd mot dörren i vårt rum ser jag hur handtaget trycks ner. Hur gärna jag än vill se något annat, hur gärna jag än vill låtsas att jag inbillar mig, kan jag inte det. Dörren glider ljudlöst upp med handtaget fortfarande nedtryckt. I samma ögonblick far min mormor upp, sittandes i sängen. Hon klämmer hårt, fruktansvärt hårt, min arm. Hon börja kvida högljutt. Ett ljud som inte låter mänskligt. Jag kan tyda hennes ord. Hon är här säger hon. Då ser jag också. En liten krum figur, i svart mantel flyter över golvet. Jag hör hennes vansinniga skratt. Hon når fram till den höga gaveln vid fotändan av sängen. Och där tar hon ett skutt upp på gaveln och häver ur sig ett fasansfullt skratt. Nu skriker min mormor ut böner: Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn.. Hon gungar våldsamt fram och tillbaka, alltmedan hon trycker radbandet mot bröstet. Någontinget på sängaveln sitter blickstilla. Någonstans under huvan kan jag se ansiktsdrag. Då händer det; i detta kaos av tjut och böner och gungade tar Något sats. Hoppar med ett skutt rakt ner på min mormor.

Då äntligen blundar jag. Stänger mina ögon. Drar täcket över huvudet. Med hjärtat hårt bultande tänker jag alla böner jag någonsin lärt mig. Hell dig Maria, full av nåd, herren är med dig... Jag vet faktiskt inte där och då om jag någonsin kommer att vakna.

När jag till sist slår upp ögonen är det morgon. Mörkläggningsgardinerna fladdrar stilla i vinden. Jag förstår att mormor redan gått upp och öppnat fönstren för vädring. Jag ser mig om. Allt är som vanligt i min värld. Mormors sida av sängen är bäddad. De höga dunbolsterna höjer sig högt över sänggaveln. Inte en enda sak visar något som helst spår efter natten. Inte någonstans. Irriterad på mig själv rannsakar jag mig medan jag kliver ur sängen och klär på mig. Inbillade jag mig? Har jag blivit dum i huvudet? Solsting? Jag dricker ju inte alkohol – det kan inte varit det. Jag kliver ut på den lilla verandan. Mormor står med ryggen mot mig och tvättar tomater hon plockat. Godmorgon mormor. Hon vänder sig om. Med rivmärken i ansiktet och på halsen. Plötsligt förstår jag att jag inte drömt.

Vi pratade aldrig om det som hänt, mormor och jag. Jag ringde hem till mina föräldrar och de tidigarelade sin resa ner. För min skull. Det hände aldrig något liknande igen. Men jag mår fortfarande fysiskt dåligt varje gång jag påminner mig om denna historia. Min bultande, begynnande migrän visar att så är fallet också nu. Det här är första gången jag skrivit ner detta. Aldrig mer. Så känns det att skrämmas från vettet.

Att skrämmas från vettet

En förfrågan trillade in i min mailbox. En önskan om att få höra en historia än en gång. Så. Här följer ett inlägg minnesgoda läsare kommer ihåg från den förra bloggportalen. En liten sak om skräck. Håll till godo!

Rädslor och skräck har olika grader. Det finns sådant man blir rädd av. Det finns sådant som man tycker är obehagligt. Och det finns bottenlös skräck, bortom all vett och sans, som fullkomligt tar andan ur en. Låt mig få dela min historia.

Vi befinner oss i en liten by i sydöstra Europa. Byn ligger på ett slättland, omgiven av höga, vidsträckta majsfält. Vid den här tiden är bara de tre huvudgatorna asfalterade. Den vitkalkade kyrkan, med de tjocka väggarna, ligger mitt i byn. Det är en kväll i slutet av juli för ungefär tjugo år sedan och jag kommer för alltid att komma ihåg denna natt.

På eftermiddagen hade en konstig vind blåst upp. Den rasslade i alla träden som stod längs med alla gator. Ingen satt på de små bänkarna utmed husväggar och all portar ut mot gatorna var stängda. Mörka moln tornade upp sig i horisonten. Ett mäkta underligt väder. Jag stod länge på innergården, innanför planket ut mot gatan och tittade omväxlande på himlen och träden. Hade aldrig varit med om något liknande. Inte här. Långt från kuster och berg. Trots det underliga vädret gjorde jag mig i ordning för att gå upp till byn framemot kvällen. Vi brukade ses där. I centrum. På fiket. Medan jag gjorde mig färdig skrattade två av mina vänner åt mig. Det där jätteparaplyet? Skall du ha med det? I handen höll jag min bortgångna morfars paraply, ett enormt svart paraply. Jag tittade på mina kompisar och sa skrattande att OM det nu inte skulle bli regn, kunde jag ju alltid använda paraplyet i natt när jag var på väg hem, som skydd mot alla de herrelösa hundarna som sprang omkring. Vi skrattade gott åt det alla tre. Vi skiljdes vid porten i planket, de skulle iväg på ett bröllop och jag gick upp mot byns centrum ensam.

Kvällen var underlig. Redan från början. Den tjutande vinden gjorde att byn var ganska så tom. Runt kaféborden satt nästan bara mina vänner och jag. Vi hade trevligt dock. Skrattade och pratade. Vi hjälpte kaféägaren att städa och plocka upp och när vi staplade möblerna på uteserveringen kände vi alla att det verkligen var dags att gå hem. Klockan var inte mer än halv ett på natten, men vi kände oss väldigt färdiga med kvällen. Alla i sällskapet sa hejdå och då ingen skulle åt mitt håll började jag gå hemåt ensam.

Jag hade inte långt hem – byn är inte stor och trots att huset låg i utkanten av byn var det knappa två kilometer hem. Jag gick mitt i vägen. Man gjorde ofta så här. Särskilt på kvällar och nätter. För nätterna var mycket mörka och då det endast fanns gatlycktor vid gathörnen hade man inte mycket ledning och ljus om man gick på de smala trottoarerna, tätt intill husen. Ni förstår, husen sträckte sig ända fram till gatan. De låg som små pärlor på ett pärlband, med plank emellan och små portar som ledde in på innergårdarna. Längs med trottoarerna växte stora träd i ett band av gräs. Och i mitten gick så vägen. Jag är inte mörkrädd – har aldrig varit, men det kändes tryggt att gå där, mitt i vägen.

Jag hade inte bråttom hem, gick långsamt, svängande det enorma paraplyet. Jag svängde in på gatan och precis då slocknade gatlycktan. Nu fick jag orientera mig med hjälp av det lilla ljus som trängde ut ifrån husen vid sidan av vägen, men vid denna tid på dygnet var inte alltför många av de arbetsamma jordbrukarna vakna. Plötsligt hör jag mitt namn. Någon använder mitt smeknamn.

Och jag ber er om ursäkt här, för till och med nu, när jag sitter och skriver detta kryper obehaget över mig. Måste pausa lite..

Sov gott.. så gott det går..

Att vara storasyster

Syskon. Att vara äldst. Och att vara yngst. Ensambarn. Mycket har varit sagt om detta. Spaltmetrar skrivna. Av mig. Och riktiga författare. Men diskussionen dök upp idag igen. Och väckte på nytt mina funderingar. 

Vi delar den odlingsbädd våra minnen vuxit upp ur. Vi delar de människor som för alltid satt sin prägel på vilka vi är. Oavsett hur långt bort vi springer eller hur fort, binds vi samman av ett band som aldrig någonsin kan upphöra att existera. Vi speglar oss i varandra. Existerar via varandra. I förhållande till varandra. På gott. Och på ont. Nu och för alltid.

Jag är äldst. Av fyra syskon. Orättfärdigt sårad röjde jag vägen för de som kom efter mig. Alla misstag var jag först att göra. Hårdast hållen var jag. Jag testade gränserna och töjde ut dem. Så såg jag länge på det. Just att det var orättfärdigt orättvist. Lite synd om mig var det. Allt. Men i eftertankens kranka blekhet har jag insett andra saker. Precis som med allt annat i livet finns en fram-och baksida. Ett mörker som kompletterar ljuset. En dag som inte kan finnas utan en natt. Jag satte ribban otroligt högt för mina älskade syskon. Det var inte enkelt att följa efter mig. Jag har insett det.

Tidigt hade jag ju gjort mina val. Och bara det valet att inte dricka alkohol är svårt för de flesta, helt vanliga och sunda, tonåringar att göra. Jag var väldigt duktig i skolan. Fokuserad. Hård många gånger. Jag hade valt bort offerrollen. Syster 1 fick alltid höra: ”Ohh, är du syster till M??? Hon eeeeeeeee så duktig!!” Tror att det var en av anledningarna till att hon aldrig kände sig lika duktig. Syster 2 och Bror var något förskonade från detta, då det var lite fler år mellan oss. Detta var alltså på ont. För med en sårad helgonlik min gick jag helt rakryggad genom livet och hade inte mycket till övers för medelmåttor. För jag hade ju orkat!! Det var på ont att ha mig som storasyster.

I rättvisans namn var det på gott att ha mig där med. Jag tog, bokstavligt talat, alla de största smällarna. Skulle ALDRIG ha låtit det drabba de mindre! Aldrig. Jag tog konflikterna. Och jag skapade ett större handlingsutrymme. Gav de andra luft under sina vingar, när mina blivit kapade. Vi är alla olika, men ack så lika! Vi öser ur samma genpool, rör oss på samma sätt. Vi finns för varandra. I alla lägen. Och vi ger varandra utrymme. I alla lägen. Ty, vi delar ett då, nu och en framtid. Födda i en familj som uppenbarligen lärt oss detta. Att hålla av varandra. Älska varandra. Mot vissa odds. Men här är vi: jag, syster 1, syster 2 och bror. Älskade syskon.

              Finaste B och L - för 4 år sedan

Sov gott alla!

Att andas

Gäspade stort. Sådär så att huvudet nästan föll av. Ögonlocken var tunga och ögonen fulla med grus. Kände hur kroppen var tung i stolen i uterummet. En liten stund tidigare hade jag klivit in genom dörren, hemkommen efter en liten helgtripp. Ett par timmar i bil. Enkel väg. Många skratt. God mat och gott sällskap. Men nu var jag trött. Så trött.

Så lyfte jag blicken. Och såg att solen brutit igenom de grå molnen. Och så beslutade jag mig för att resa på mig. För att gå ut en sväng. I den sena kvällssolen. Denna sena augustikväll. Andas lite luft. Andas in det sista av sommaren. Och suga in det sista av ljuset.

Underbara promenad! I snabb takt avverkade jag grusvägar, stigar, ängar och fält. Solen värmde och luften kändes lättandad. Jag kunde fylla alla fibrer med luft och min trötthet ändrade karaktär. Inte var jag längre sömnig, inte heller var mina steg tunga. Nej, jag blev sådär härligt friskaluftentrött istället. Det var inte tal om tunga kroppar och grus i ögonen.

Betraktande de gulnande löven på björkarna blev jag inte ens vemodig över att sommaren faktiskt oåterkalleligt gick mot sitt slut. Istället glimtade jag en förhoppning om en fin höst. Och för en gångs skull kände jag mig nöjd med det. Nästan full tillräckligt nöjd med det. Nästan.

Sov gott allesammans!

Att varken eller, eller både och

Det är inte helt enkelt. Alls. För på grund av min utmattning har jag blivit tvungen att ta ett tungt beslut. Förvisso i mångas ögon ett tungt beslut à la i-landsproblem, men det ändrar inte digniteten och tyngden på det i mitt liv. Mitt liv här och nu.

Jag har tagit politisk time-out fram till och med december. Med största säkerhet kommer jag behöva ytterligare sjukskrivning från mitt arbete. Hur mycket, vet man ännu inte. Och det är i och med detta beslut som det tveeggade kommer in. Det svåra. Tunga.

En dag som denna, när den moderna tidens största Skandinaviska avskum fått sin dom, känns det ofantligt tungt. Jag har tagit ett beslut att ta paus från något jag älskar, något jag andas, i en tid när det i allra högsta grad är av största vikt att arbeta för demokrati. Jag har valt att avstå från att delta i demokratiska processer och ta tunga beslut i förmån för de många, när de förut så få, nu blivit det tredje största partiet i Sverige. Om man drar det till sin spets, har jag lagt demokratin i händerna på ett parti som anser att det finns människor som är olika mycket värda. Ty, medan jag sitter i mitt utmattade tillstånd på min kammare, är vi ju en man mindre i kampen mot dessa mörka krafter.

Samtidigt. Samtidigt som jag känner att mitt beslut är rätt. För min överhettade hjärna. För min ork. För nu orkar jag fokusera mera på det jag gör precis i stunden. Jag har tänkt någon tanke ända till slutet. Och därmed sitter jag och skäms. Skäms för att jag känner att jag tagit ett rätt beslut. Trots att läget är som det är. Suck. Hur man än vänder sig har man det man har där bak. Hur jag än gör blir det fel. Och varken eller. Eller både och.

Ha en fin helg alla!

Att närvara

Frånvarons vara eller icke vara. Ett av de stora spörsmålen här i livet för en del av dagens studerande. Och förvisso då också för lärarna. Ty i och med de nya läroplanerna har man från centralt håll stärkt kraven på fysisk närvaro i skolan. Precis som på min tid i gymnasieskolan – för 20 år sedan – förs frånvaro numera in i betygen. Studiebidraget från CSN kan bli indraget. Retroaktivt till och med. Helt och hållet beroende av närvarons frånvaro.

Men om bara kroppen är närvarande? Om själen, hjärtat och orken är någon annanstans? Om viljan inte finns? Huruvida närvarande är man då? Se, det räcker inte med att vara kroppsligt här och nu, där och då, utan hela jaget skall vara med. På samma sätt som jag inte kan gå till arbetet och bara sätta mig på en stol, utan att genomföra några av de uppgifter som ligger på min lott. Så det kan vi vara ense om. Det intressanta är istället – var fångar jag upp alla dessa vilsna, trötta själar? Hur kan jag locka dem att närvara?

Pedagog är jag. Otroligt proffsig på att lära ut. Men ibland förtvivlar jag i min kamp om att lära ut hur man skall närvara ögonblicket. På olika sätt försöker jag ta mig an uppgiften. Uppmuntra. Förstå. Vänta ut. Locka. Erbjuda alternativ. Men jag misslyckas lika ofta som jag lyckas. Och det känns lite tröstlöst. Det här med att man inte ser någon mening med att finnas i nuet. Och inte heller i dået. Det är synd. Mycket synd.

Men jag fortsätter. Att jobba. Och varje gnista som tänds värnar jag. Ömt och försiktigt. Så att det vid årets slut blivit en ljungande eld. Som växer och dånar. Som flammar och lyser så att alla ser. Som syns som vägledande ljus i mörker. Det är mitt mål i mitt dagliga arbete. Att tända eldar.

Sov gott!!

Att övergå

I eftermiddagens solljus satt jag och betraktade de envisa, äckliga bananflugorna vid köksbordet. Jag förstår mig inte på dem, dessa irriterande småkryp. Då jag städar huset själv – och är pedant – visste jag att allt var rent. Inget gammalt äckligt och kladdigt kunde locka dessa ickevarelser. Ingen gammal frukt i någon fruktskål, inga doftande blommor av något slag, inga matrester på odiskad disk i diskhon. Och ändå fanns de där.

Jag lade ihop morgonens tidning som blivit läst först då på eftermiddagen och funderade på en krönika i den. En krönika om övergångar. Fyndigt skriven och rolig. Funderade på det här med övergångar. Att gå från något till något annat. Från det kända och välbekanta till det obekanta.

Krönikan handlade om det smärtsamma i övergångar. Att de inte kan ske smidigt. Utan skall ske med buller och bång. Puberteten. Klimakteriet. Och allt annat däremellan. Insåg hur rätt det var. För det är förenat med en mängd buller att gå från det invanda mönstret. Oavsett vad det månde vara. Även om det invanda mönstret handlar om att alltid ha bott på samma plats och haft samma arbete, eller, om det handlar om att aldrig vilja stanna för länge på samma plats, att alltid byta arbetsplats. Oavsett hur ens mönster ser ut – är det förenat med bång att gå till något annat.

Jag är mitt uppe i en sådan övergång. Som för min del varit nästan övermäktig. Jag har fått diagnosen utmattningssyndrom. Från att ha behövt max fem timmars sömn per natt och klarat av att rådda familj, hem, ett heltidsjobb och att vara kommunpolitiker, har jag knappt orkat vara jag. Blandar ihop mina olika roller. Behöver sova jämt. Och en massa andra underliga ting. Jag är inte jag. Eller saken är nog snarare så att jag fortfarande är jag, men att jag måste plocka upp bitarna av mig och sätta i hop dem på ett annat sätt.

Min övergång kommer att bli svår. För jag har mig själv att stångas emot. Och jag är en enveten jäkel. Mycket stolt och otroligt smärt- och stryktålig. Så jag kommer att få ta i av alla krafter att övertyga mig själv om att jag har rätt. Att jag måste säga nej till somt och ja till annat. Att jag faktiskt måste lyssna på mig.

En övergång. Från ego till Ego. Tja, den som lever får se. Men jag är rätt säker på att jag kommer att vinna!

Sov gott!!!

Att få ett ögonblick

Jodå – visst finns de ödesmättade ögonblicken i livet. De som man för alltid kommer att minnas, som avgör just det där osäkra. Det intressanta är att det oftast inte är de himlastormande ögonblicken som vi så hungrigt eftersträvar. Nej, de är de tysta små stunderna som hade kunnat gå oss förbi om vi inte hade varit uppmärksamma.

Visst var barnens födslar fantastiska, men det är stunden då jag för första gången såg in i deras ögon som jag minns. Visst gifte jag mig, men det är inte bröllopet jag minns, utan det är den huttrande korta vandringen nedför rådhustrappen som fastnat i mitt minne. Små ögonblick i det stora.

Och idag hände det igen. Det där lilla i det stora. Plötsligt var det som om en slöja dragits undan och jag såg klart. (Inga klischéer här inte!) Men det var faktiskt exakt så det kändes. Lite förundrad satt jag kvar och begrep föga. Var det så här enkelt? Egentligen? Och jag som varit så förvirrad. Sååå... villrådig. Och så kunde man faktiskt ta det beslutet jag tog. Utan att världen gick under. Utan att jag upplöstes i atomer och försvann!

Ett ögonblick att minnas. Känslan av det nya lilla i det stora. Vilken gör det stora hanterbart. Underbart.

Sov gott alla!

Att möta 14

I de glada, uppsluppna skratten hörde jag henne. I dofterna som nådde min näsa förman jag henne. I sockervadden som kletade fast vid min arm hade jag henne bredvid mig. 14 år. Och jag blev, med jämna mellanrum, stående och sjönk in i ögonblicket. Njöt av att vara henne nära. Njöt av att se hennes lyckliga ögonblick.

Det var inte 14 år förunnat att alltid vara lycklig. Att förbehållslöst kunna skratta, utan att samtidigt förneka klumpen i magen. Det kunde hända. I små handfulla ögonblick. Och dem var hon rädd om. Och sparade på. Styrkte sig med. Henne träffade jag igår. Och tillsammans upplevde vi några av dessa dyrbara ögonblick.

Vi var på Liseberg. Detta förtrollande ställe, med dess gnissel från karuseller, heliumballonger mot himlen, popcorn- och glassråns dofter. Där, stående i kö med B och L, fylld av barnslig förväntan och sprittande glädje kände jag av henne. Plötsligt synkades våra hjärtslag och andetag och jag förflyttades många år bakåt i tiden.

Förstår ni, det är inte bara de onda sakerna i livet vi skall vältra oss i. Det är inte bara de taggiga minnena, de som lämnat ärr, som vi skall förvalta. Utan vi är faktiskt skyldiga oss själva att minnas alla de lyckliga ögonblick vi också hade. Hur små de än var. Hur lösryckta de än månde te sig. För 14 års glädje var inte mindre bara för att den var kortlivad. Den var inte mindre äkta bara för att den var dyrköpt. Den var sann och på riktigt. Det påmindes jag om igår.

Jag tittade på B och L. 12 och 8 år. Och såg samma glädje hos dem som den hos 14. Men då jag såg dem i ögonen kunde jag inte skymta skuggan som alltid syntes i 14 års ögon. Deras ögon dolde inte mörka hemligheter. Och 40 år blev hel. Och lycklig. På Liseberg, en lördag i augusti 2012.

Sov gott allesamman!!

Att helga

Helga vilodagen? Nej, det är inte riktigt det som sysselsatt mina tankar idag. Utan funderingar kring vad vi egentligen helgar. Vad vi egentligen vill göra heligt, hänge oss åt och välsigna? För alla dessa synonymer finns för verbet ”att helga”.

Så vad helgar jag? Mycket och inget, skulle jag vilja säga. Och inget är något man egentligen kan ta på. Ty jag helgar inte materiella ting. Dessa har inte mycket att göra med vem vi är som människa. Vi kan helt enkelt bara ha haft turen att födas in i ett överflöd. Eller turen att födas i ett land som ger möjlighet till att anskaffa allsköns materiell status. Nu lever jag i den oförskämda tryggheten av att äga mitt hus, av att ha en god materiell bas – kanske är det då lätt att orera om att kunna vara utan. Men jag har inte alltid haft det så. Långt ifrån. Så därmed vet jag också att jag förblir samma person oavsett vad jag äger.

Om saker och ting ställs på sin spets helgar jag nog bara mina barn. Tills de är vuxna. Då helgar jag deras eventuella barn. Eller andra utsatta barn. För det är dessa jag skulle kunna hänge mig åt.

Låter det förvirrat, rörigt? Det är det nog..

Sov gott!

Att se saker från ett annat håll

Nej. Det gör jag faktiskt inte. Ser saker från ett annat håll, eller ur ett annat perspektiv. Har faktiskt svårt för de uttrycken. Nu när jag har tagit mig tid att fundera på dem. För i morse, vid mitt tidiga frukostkaffe, fastnade mina ögon på en rubrik i morgontidningen. Någon såg det som av högsta vikt att någon ”såg saker från ett annat håll”. Kanske var det journalistens eget uttryck. Kanske var den helt ryckt ur sitt sammanhang. Kanske hade inte ens någon använt det. Men likväl stod det där. Och sysselsatte mina tankar under dagen på arbetet.

För jag läste in en hel del annat i det. Som att man ansåg sig bättre för att man såg saker ur ett annat perspektiv, som om ”annat” var finare, bättre. Att man faktiskt kunde använda sig av det som en merit, på ett sådär förmätet, självskrivet sätt. Ni vet ett sådant där sätt som gör att man inte ens förväntas ge en beskrivning av vad detta andra sätt innebär, utan folk bara nickar sådär införstått mot en. Utan att de egentligen har den blekaste aning. Ty jag ser saker och ting ur ett annat perspektiv, ser ni!

Ju längre dagen gick, desto mer irriterad blev jag. På att annat så säkert skulle vara något finare. Och så någonstans insåg jag – jag var lite ängslig för vad det där andra faktiskt innebar. Vad det betydde. För det kanske betydde något helt annat än vad man antog. Det kanske var ett omodernt, konservativt perspektiv. Ett förtryckande perspektiv. Ett inte alls-helt-säkert-bara-av-godo-perspektiv. Utan kanske ett egoistiskt-maktfullkomligt-rasistiskt-perspektiv.

Men ur vilka perspektiv, från vilka håll, ser då jag på saker och ting? Om det inte är från ett annat håll? Jo. Jag ser saker ur olika perspektiv. Gör det till en utmaning att försöka hitta så många olika infallsvinklar som möjligt. Det är så jag ser på saker och ting – som utmaningar ställda för att undersökas och provas från så många olika perspektiv som möjligt. För vad som är bra för mig, kanske är fruktansvärt för dig. Det som passar dig kanske inte passar mig. Därför måste så många perspektiv som möjligt undersökas – för att den bästa medelvägen skall hittas. Inte nödvändigtvis det andra.

Sov gott!

Att föräras kramar

När de kryper upp i soffan bredvid mig. Nybadade och gosiga. Kramiga. Otroligt gosiga. Drar i min arm för att jag skall kunna omfamna dem. Då. Då är de världens finaste. Godaste. Vackraste. Kramar från mina barn.

När man går på lokal en sällsynt vacker sensommarkväll. För att lyssna på ett lokalt band. Och någon med ett smittande skratt dyker upp. Hon lyser upp med hela ansiktet på andra sidan bardisken. Ögonen glittrar. Då. Då kommer hon runt disken bara för att få krama sin gamla lärare. Kramar från en före detta elev.

När man går till livsmedelsbutiken. För att snabbhandla det man glömt dagen innan. Räknar i huvudet vad man behöver. Kontrollerar listan. Så ser man dem. Kepsar. Nedhasade byxor. Redbull i händerna. Och då. Då ser man hur deras ansikten spricker upp. Istället för en kort osynlig nick, kommer de fram. Och ger mig en kram. En nuvarande elev.

Kramar till er alla!

Att lista FAVORITER

Temat är FAVORIT. Och listan snodde jag inne hos Asta. Så varsågoda och sno vidare. 

♥ Godaste snabbmaten

Kebabpizza med stark sås och vitlök.

♥ Bäst med Elvis

Fallin' in love with you

♥ Vinet du dricker just nu

Dricker ingen alkohol

♥ Hundrasen

Är ju inte så mycket för djur då – som ni kanske vet. Men jag tycker Siberian Husky's är jättefina.

♥ Klädaffär

Mango, H&M och Zara

♥ Bloggen

Ja tack! Många!!

♥ Sporten

Helst inte.

♥ Godaste snacksen

Heta OWL Cheese Crunchieez (eller vad de heter) eller Wasabinötter

♥ Smarrigaste smågodiset

Rosa/ljusblå flaskor, hallonlakritsskallar och choklad

♥ Låt det nynnas på nu

Not leavin' now med Hoffmaestro

♥ Radiokanal som oftast lyssnas på

P3 eller Radio Rix

♥ Favoritglasssmaken

Siaglass: Santander Cacao

♥ Favoritförfattare

Haruki Murakami

♥ Tvserie någonsin

Lilla Huset på prärien – för att den gav min barndom ljusglimtar. Annars just nu Big Bang Theory

♥ Tvserie du längtar efter till hösten

Det okända

♥ Världens bästa film

Into the Wild

♥ Film där du kan flest rubriker utantill

Grease och Dirty Dancing

♥ Klädesplagget i garderoben

Ett par stretchjeans i mycket ljus denim.

♥ Doften i parfymsamlingen

En enda: Issey Miyaki – en konformad, genomskinliga flaskan.

♥ Bästa dagen i veckan

Fredag.

♥ Bästa månaderna på året

Maj - Juli

♥ Godaste kaffet

Gevalias Ebony med mjölk och sukett i.

Jaha, das war alles.. ;))

Sov gott!!

Att samtala om stort och smått

Ofrivillig frånvaro från orden. Dock ett ofrivilligt måste. Allt för att mitt bland alla ihopkrafsade bokstäver också höra vad som egentligen blivit sagt. Vad som egentligen formulerats. Ibland måste man vara tyst för att höra vad man säger. I alla fall fungerar jag så.

Denna helg har kommit som en gåva. En dyrbar, senkommen present. Första dagen jag kunnat vila. Trots att jag varit i rörelse. Jag har tränat mycket, sjungit när jag diskat, hängt kläder. Klippt gräs, lagat mat, umgåtts med familjen och badat i mitt älskade sommarhav för första gången i år. Och mitt i allt det här har jag landat i ett viktigt beslut. Livsavgörande kanske. Och för varje gång som jag högt uttalar det känns det bättre och bättre.

Så än finns det hopp om livet – som någon hurtfrisk människa sa en gång. Inte för att jag någonsin trott något annat. Ty jag är inte typen som kastar bort detta dyrbara liv. Oavsett hur många andra som eventuellt komma skall. Nej, detta liv skall levas. Så gott det går. I alla situationer. Att liksom implodera och arbeta på att förstärka min roll som offer har aldrig legat mig för. Kanske är det den instinkten som både hjälper mig och stjälper mig. Förmodligen.

För den hjälper mig att orka, att resa mig upp, att skaka av mig ord, gester och handlingar. Men den stjälper mig genom att frånta mig förmågan att se att det är nog nu. Att det räcker nu. Att det faktiskt inte går mer. Och framförallt; att det inte är mitt fel, inte mitt val att orka. För min kropp har redan gjort valet år mig. Lämnat mig utan alternativ. I detta har jag nu äntligen till slut landat. Nu. Denna helg.

Låg på stranden. På den gråa militärfilten, som var täckt med stranddynor och handdukar. Lyssnade förstrött på mitt sällskaps samtal. Låg med hakan på mina hopknäppta händer och följde fiskmåsens promenad upp mot sanddynerna genom solglasögonen. Hörde L's glädjetjut över att ha lärt sig stå på händer i havet, och hörde lite svagt musiken från det stora hotellet en bra bit bort. Jag andades. Grävde ner tårna i den ljumma sanden. Och mådde väl.

Nu börjar äntligen arbetet med rekonstruktionen. Med att lägga ett helt nytt pussel. Användande samma gamla pusselbitar. Mycket spännande.

Ha en riktigt fin söndagskväll alla!

Att nätverka sig till döds

”Man kanske bara har en viss näravän-kvot. Det är ett visst antal människor man kan släppa nära inpå sig, och sedan så är man mätt.” En fras. En mindre del av en längre och större tanketråd. En mening vars mening jag funderat över. Mycket. För kombinerat med en hel del andra iakttagelser de senaste dagarna tycker jag den har en viss tyngd. Ett berättigande.

I vårt moderna, västerländska samhälle har den utvidgade, större familjen fått allt mindre plats allt som oftast. Generationsboenden existerar knappt och alla val skall individualiseras i så lång utsträckning som möjligt. Enmanshushåll är mycket vanligare än någonsin förr. Allt detta samtidigt som. Samtidigt som man skall NÄTVERKA så mycket som möjligt gudbevars. Utan kontakter, känningar och ytligt bekanta inom olika områden i näringslivet är det nästan omöjligt att göra sig en karriär.

Man skall känna en massa människor. Som man skall imponera på, förverkliga sig med och frottera sig med. Man skall uppdatera sig i så många olika sammanhang som möjligt och man skall hålla sig framme. Med andra ord: i ett samhälle där familjen fått stå tillbaka för individualismen i mycket, skall vi röra oss bland fler människor än någonsin på ett väldigt konformt sätt. En paradox. En motsägelse.

Därför känns frasen ovan aktuell. För det kommer en tid. När man helt enkelt inte orkar hålla igång allt det där. När man rör ihop olika samtal, glömmer namn och sammanhang. Ord som tidigare enkelt fångades upp i farten studsar stumt mot ett oemottagligt öra. Det tar stopp. Man blir mätt. På människor. Tyvärr.

Tyvärr ja. För jag vill umgås med dem jag tycker om. Alla fina kollegor, partikamrater, nyfunna bloggvänner, före detta kollegor och fina språkkursvänner. Nya, spännande bekanta och framtida vänmaterial vänner. Försummar dem alla. Finns inte där för dem. Och missar då också tillfällen då de kan finnas där för mig. Smärtar mig – för det lämnar ett tomrum, en saknad. Men orken tar emot. Mättnaden av ljud och intryck sätter stopp.

Kanske är det så att man kan nätverka sig till döds? Att man någonstans tar slut på sin förutbestämda ”människokvot”? Och den domnande tröttheten är det vi betalar vårt moderna, individualiserade samhälle med? Inte vet jag. Just nu är jag bara lite uppgiven. Över mig själv. Över min oförmåga. För vet ni, det finns fantastiska människor där ute. Som jag vill träffa oftare. Mer. Utan att deras ord stumt skall falla mot marken då de når mina icke hörande öron.

Sov gott!!

Att ta sig samman

Ikväll. Är det det jag behöver göra: ta mig samman. Plocka ihop bitarna av det som finns av mig och sätta ihop dem igen. På nytt. För det känns som om de denna sommar har fallit isär och blivit ihopsatta på ett helt nytt och för mig okänt sätt. Känner mig inte riktigt hemma i den verkligheten. Den huden. Söker därför min gamla, invanda.

Därför sitter jag här, halv elva på kvällen och försöker meditera mig in i min vanliga form. Passa ihop bitarna rätt. Banka dem på plats om så behövs. För rent logiskt säger mig mitt sinne att allt kommer vara igenkännligt. Det kommer att dyka upp vanliga rutiner. Välkända formuleringar. Och dessa har jag trivts ypperligt med innan.

Så jag försöker intala mig att det kommer falla på plats. För jag återvänder inte till något som är ångestladdat. Inte till något jag skyr. Utan tvärtom till något som varit min identitet, min trygga plats, min plattform för existens. Alltså kommer allt bli bra?

Varför känns det då såhär?

Fångar stunden. Vilar i dagen. Njuter av nuet. Fokuserar på det goda. Men under ytan lurar något. Det bubblar av något annat. Pyser av något som letar sig uppåt och mitt hjärta dunkar högt i mina öron. Vill inte ens titta på skärmen i skrivandets stund. Vill inte se orden – svart på vitt. Kanske försvinner känslan när de är uttalade, nedskrivna? Eller inte.

Varför känns det då såhär?

Sov gott alla – och sov åt mig med.  

Att vara bra på att

"För att lyckas med personlig marknadsföring behöver många av oss träna på att ta plats. Tar plats gör vi bland annat genom att säga: ”Jag är bra på att XX.” Inte ganska bra, inte lite bra, inte nog bra, utan bara BRA PÅ ATT XX. Känner du att detta känns skrytigt så vill jag påminna om att jag sa bra på, inte bäst på. Det handlar helt enkelt om att träna sig i att ta plats, våga säga vad vi är bra på, det handlar om personlig marknadsföring."

Mia Törnblom

Ja, dessa ord, tillsammans med ett befriande skönt inlägg, hittade jag på Astas sida. Och fastän jag har mina dubier kring det här med att coacha sig via böcker till självhjälp, tänkte jag plocka russinen ur denna kaka. (Jag tycker verkligen inte om russin, så jag plockar heller ur chokladbitarna!) Jag tänkte mig en egen sådan lista. Så här kommer den:

Jag är BRA PÅ ATT:

• lyssna
• se andras behov
• avsluta saker andra påbörjat
• omvärdera och tänka om
• se olika perspektiv
• strukturera
• ordna och organisera
• fokusera

• älska mina pojkar
• visa min kärlek
• ta en diskussion
• vara rättvis
• lära ut
• ta kritik
• städa
• sortera
• minnas
• orka
• uthärda
• skratta
• dansa
• hålla löften
• bevara hemligheter
• be om ursäkt
• ge komplimanger
• stå pall
• uthärda smärta
• ta stryk
• språk
• gå i högklackat

Jomensåatteee – sov gott!

Att höras

Inte vilja vara blott en enda en

Som man knuffar undan bara

För att endast glömma sen.

Vill inte bli ett mönster i en vävd tapet

inte som ett fönster

som finns där, för man vet.

Inte tas för givet, för att man alltid fanns

och bytt bort sig själv

för att förädla andras dans.

Vill höras och få höra att om jag inte fanns

då skulle någon sakna mig

någonstans

God natt!

Att börja slutet

Eller att sluta början. Hur har vi det med det egentligen? Det här med den alternativa tiden. Det att leva med den fördelen att faktiskt kunna välja vilket perspektiv man skall ha på saker och ting. Till och med på tiden. Slutar vi något nu – eller börjar något annat?

Denna sommar har för mig varit ett tillstånd i limbo. Med den krypande känslan av att vara på väg någon annanstans, men utan att känna till destinationen. Ibland har jag funnit mig själv gapskrattande åt någonting, sjungandes någonting, tänkandes något annat, men hela tiden har jag redan varit två steg därifrån.

Hårdhänt har jag tvingat mig själv till det jag tidigare varit fenomenal på: att vara närvarande i nuet. Med båda händerna har jag tvingat mitt huvud att vända sig mot nuet. Med samma händer har jag pressat min bröstkorg för att jag skall fortsätta andas. Tvingat upp mina ögon för att möta varje dyrbar morgon. Lockat och pockat mitt väsen att njuta av allt som blivit mig givet. Försökt låta bli att lyssna på de brottsstycken av samtal som ibland ringt i mitt öra och som givit mig rysningar.

Ganska bra har jag lyckats. Ty jag är för evigt tacksam allt som blivit mig givet. Mina otroligt vackra pojkar. Förmånen av en frisk kropp. Mycken styrka och ork. Ett vaket sinne. Hörsel (nåja, ett halvt ”hörsel”), syn och en förmåga att känna smak. Den enorma fördelen av att vara född i ett land där jag har ett reellt värde som människa. Allt det och ännu mera. Är gåvor jag genom ett lyckokast blivit skänkt. Och ändå är jag på väg mot något okänt.

För detta är slutet på något. Samtidigt som det naturligtvis också är början på annat. Och som jag har funderat färdigt på förra inläggets stora fråga – om man måste ställas ansvarig inför allt som hävdats tillhöra samma ideologi/religion/tro/övertygelse – så kan jag trots det inte se vägen framför mig. Trots att jag bestämt mig för att man inte kan förväntas ta ansvar för andras uppfattningar. Att det faktiskt är bättre att illa fäkta än att fly. Bättre att ha fäktat illa än inte alls fäktat. För det man tror på och lever för.

Så. För att sluta början. Så har denna sommar inte väglett mig. Inte givit några som helst svar. Bara lämnat mig obehagligt hängande mitt i en piruett, högt ovanför cirkusens manege. Utan de skyddande näten under..

Allt gott – gott folk. 

Lite balkan-tunes till mitt tango-mode...

Att omvärdera

Jo du. Så står vi här till sist. Tvingade att omvärdera en hel del saker. Tvingade till att tänka om och se saker och ting med nya ögon. Visst är det fascinerande? För det är på detta vis vi växer. Genom att vi inte stagnerar, växer fast, och står still. Att omvärdera. I stort och smått. Det är stort.

Har ändrat min uppfattning med åren. Särskilt just i detta. Tidigare såg jag upp till och beundrade principfasta människor. De som stod för sin åsikt, sin tanke, sin idé, oavsett vad. Jag beundrade styrkan och åtrådde den absoluta säkerheten och övertygelsen de verkade ha uppnått. Så orubbliga i sin tanke.

Numera fascineras jag av dessa människor. Beundrar dem inte lika blint och eftersträvar inte längre denna absoluta säkerhet. Ty, de största människorna är de som tar till sig ny kunskap, nya perspektiv. De som har förmågan att se världen på nytt, om och om igen. Som vågar omvärdera sanningar som varit huggna i sten. Utmana gängse uppfattningar och tänka i nya banor.

Jag beundrar de som kan se sina egna misstag – som ödmjukt ber om ursäkt och vågar ändra sin inställning i redan tagna beslut. Att göra obeslutsamheten och vacklandet fram och tillbaka till en vana är dock inte smickrande. För då har man inte lärt av sina tidigare misstag av att ha varit alltför ytlig i sina efterforskningar inför ställningstaganden. Och alltför många sådana misstag kan bli mycket kostsamma.

En mycket klok vän yttrade något jag inte kunnat släppa sedan dess: att om man väljer att tillhöra en religion (det var just det vi diskuterade vid tillfället) så kan man inte göra valet att enbart plocka russinen ur den. Man köper hela paketet. Man blir skyldig till allt som tillskrivs den . Tanken har spökat för mig sedan dess. För dragen till sin yttersta spets är den mycket obehaglig. Då gör den mig skyldig till ALLT en socialdemokrat någonsin har sagt och gjort. Den gör mig ansvarig för allt. Är jag beredd att ta det ansvaret? Ty mycket av det som sagts och gjort är ju dolt och okänt för mig. Eller hade han fel? Omöjliggjorde han någon form av engagemang i någonting, för evigt?

Inte vet jag. För jag har ännu inte fått möjligheten att fråga honom. Och därför hänger min omvärdering i luften. Av en väldig mängd olika saker. Det enda jag säkert vet är att jag måste närma min min uppgift med stor försiktighet och göra det grundligt. För vackla fram och tillbaka – DET vill jag verkligen inte!

Sov gott!!