Att skrämmas från vettet

En förfrågan trillade in i min mailbox. En önskan om att få höra en historia än en gång. Så. Här följer ett inlägg minnesgoda läsare kommer ihåg från den förra bloggportalen. En liten sak om skräck. Håll till godo!

Rädslor och skräck har olika grader. Det finns sådant man blir rädd av. Det finns sådant som man tycker är obehagligt. Och det finns bottenlös skräck, bortom all vett och sans, som fullkomligt tar andan ur en. Låt mig få dela min historia.

Vi befinner oss i en liten by i sydöstra Europa. Byn ligger på ett slättland, omgiven av höga, vidsträckta majsfält. Vid den här tiden är bara de tre huvudgatorna asfalterade. Den vitkalkade kyrkan, med de tjocka väggarna, ligger mitt i byn. Det är en kväll i slutet av juli för ungefär tjugo år sedan och jag kommer för alltid att komma ihåg denna natt.

På eftermiddagen hade en konstig vind blåst upp. Den rasslade i alla träden som stod längs med alla gator. Ingen satt på de små bänkarna utmed husväggar och all portar ut mot gatorna var stängda. Mörka moln tornade upp sig i horisonten. Ett mäkta underligt väder. Jag stod länge på innergården, innanför planket ut mot gatan och tittade omväxlande på himlen och träden. Hade aldrig varit med om något liknande. Inte här. Långt från kuster och berg. Trots det underliga vädret gjorde jag mig i ordning för att gå upp till byn framemot kvällen. Vi brukade ses där. I centrum. På fiket. Medan jag gjorde mig färdig skrattade två av mina vänner åt mig. Det där jätteparaplyet? Skall du ha med det? I handen höll jag min bortgångna morfars paraply, ett enormt svart paraply. Jag tittade på mina kompisar och sa skrattande att OM det nu inte skulle bli regn, kunde jag ju alltid använda paraplyet i natt när jag var på väg hem, som skydd mot alla de herrelösa hundarna som sprang omkring. Vi skrattade gott åt det alla tre. Vi skiljdes vid porten i planket, de skulle iväg på ett bröllop och jag gick upp mot byns centrum ensam.

Kvällen var underlig. Redan från början. Den tjutande vinden gjorde att byn var ganska så tom. Runt kaféborden satt nästan bara mina vänner och jag. Vi hade trevligt dock. Skrattade och pratade. Vi hjälpte kaféägaren att städa och plocka upp och när vi staplade möblerna på uteserveringen kände vi alla att det verkligen var dags att gå hem. Klockan var inte mer än halv ett på natten, men vi kände oss väldigt färdiga med kvällen. Alla i sällskapet sa hejdå och då ingen skulle åt mitt håll började jag gå hemåt ensam.

Jag hade inte långt hem – byn är inte stor och trots att huset låg i utkanten av byn var det knappa två kilometer hem. Jag gick mitt i vägen. Man gjorde ofta så här. Särskilt på kvällar och nätter. För nätterna var mycket mörka och då det endast fanns gatlycktor vid gathörnen hade man inte mycket ledning och ljus om man gick på de smala trottoarerna, tätt intill husen. Ni förstår, husen sträckte sig ända fram till gatan. De låg som små pärlor på ett pärlband, med plank emellan och små portar som ledde in på innergårdarna. Längs med trottoarerna växte stora träd i ett band av gräs. Och i mitten gick så vägen. Jag är inte mörkrädd – har aldrig varit, men det kändes tryggt att gå där, mitt i vägen.

Jag hade inte bråttom hem, gick långsamt, svängande det enorma paraplyet. Jag svängde in på gatan och precis då slocknade gatlycktan. Nu fick jag orientera mig med hjälp av det lilla ljus som trängde ut ifrån husen vid sidan av vägen, men vid denna tid på dygnet var inte alltför många av de arbetsamma jordbrukarna vakna. Plötsligt hör jag mitt namn. Någon använder mitt smeknamn.

Och jag ber er om ursäkt här, för till och med nu, när jag sitter och skriver detta kryper obehaget över mig. Måste pausa lite..

Sov gott.. så gott det går..