Att vara storasyster

Syskon. Att vara äldst. Och att vara yngst. Ensambarn. Mycket har varit sagt om detta. Spaltmetrar skrivna. Av mig. Och riktiga författare. Men diskussionen dök upp idag igen. Och väckte på nytt mina funderingar. 

Vi delar den odlingsbädd våra minnen vuxit upp ur. Vi delar de människor som för alltid satt sin prägel på vilka vi är. Oavsett hur långt bort vi springer eller hur fort, binds vi samman av ett band som aldrig någonsin kan upphöra att existera. Vi speglar oss i varandra. Existerar via varandra. I förhållande till varandra. På gott. Och på ont. Nu och för alltid.

Jag är äldst. Av fyra syskon. Orättfärdigt sårad röjde jag vägen för de som kom efter mig. Alla misstag var jag först att göra. Hårdast hållen var jag. Jag testade gränserna och töjde ut dem. Så såg jag länge på det. Just att det var orättfärdigt orättvist. Lite synd om mig var det. Allt. Men i eftertankens kranka blekhet har jag insett andra saker. Precis som med allt annat i livet finns en fram-och baksida. Ett mörker som kompletterar ljuset. En dag som inte kan finnas utan en natt. Jag satte ribban otroligt högt för mina älskade syskon. Det var inte enkelt att följa efter mig. Jag har insett det.

Tidigt hade jag ju gjort mina val. Och bara det valet att inte dricka alkohol är svårt för de flesta, helt vanliga och sunda, tonåringar att göra. Jag var väldigt duktig i skolan. Fokuserad. Hård många gånger. Jag hade valt bort offerrollen. Syster 1 fick alltid höra: ”Ohh, är du syster till M??? Hon eeeeeeeee så duktig!!” Tror att det var en av anledningarna till att hon aldrig kände sig lika duktig. Syster 2 och Bror var något förskonade från detta, då det var lite fler år mellan oss. Detta var alltså på ont. För med en sårad helgonlik min gick jag helt rakryggad genom livet och hade inte mycket till övers för medelmåttor. För jag hade ju orkat!! Det var på ont att ha mig som storasyster.

I rättvisans namn var det på gott att ha mig där med. Jag tog, bokstavligt talat, alla de största smällarna. Skulle ALDRIG ha låtit det drabba de mindre! Aldrig. Jag tog konflikterna. Och jag skapade ett större handlingsutrymme. Gav de andra luft under sina vingar, när mina blivit kapade. Vi är alla olika, men ack så lika! Vi öser ur samma genpool, rör oss på samma sätt. Vi finns för varandra. I alla lägen. Och vi ger varandra utrymme. I alla lägen. Ty, vi delar ett då, nu och en framtid. Födda i en familj som uppenbarligen lärt oss detta. Att hålla av varandra. Älska varandra. Mot vissa odds. Men här är vi: jag, syster 1, syster 2 och bror. Älskade syskon.

              Finaste B och L - för 4 år sedan

Sov gott alla!