Att samtala om stort och smått

Ofrivillig frånvaro från orden. Dock ett ofrivilligt måste. Allt för att mitt bland alla ihopkrafsade bokstäver också höra vad som egentligen blivit sagt. Vad som egentligen formulerats. Ibland måste man vara tyst för att höra vad man säger. I alla fall fungerar jag så.

Denna helg har kommit som en gåva. En dyrbar, senkommen present. Första dagen jag kunnat vila. Trots att jag varit i rörelse. Jag har tränat mycket, sjungit när jag diskat, hängt kläder. Klippt gräs, lagat mat, umgåtts med familjen och badat i mitt älskade sommarhav för första gången i år. Och mitt i allt det här har jag landat i ett viktigt beslut. Livsavgörande kanske. Och för varje gång som jag högt uttalar det känns det bättre och bättre.

Så än finns det hopp om livet – som någon hurtfrisk människa sa en gång. Inte för att jag någonsin trott något annat. Ty jag är inte typen som kastar bort detta dyrbara liv. Oavsett hur många andra som eventuellt komma skall. Nej, detta liv skall levas. Så gott det går. I alla situationer. Att liksom implodera och arbeta på att förstärka min roll som offer har aldrig legat mig för. Kanske är det den instinkten som både hjälper mig och stjälper mig. Förmodligen.

För den hjälper mig att orka, att resa mig upp, att skaka av mig ord, gester och handlingar. Men den stjälper mig genom att frånta mig förmågan att se att det är nog nu. Att det räcker nu. Att det faktiskt inte går mer. Och framförallt; att det inte är mitt fel, inte mitt val att orka. För min kropp har redan gjort valet år mig. Lämnat mig utan alternativ. I detta har jag nu äntligen till slut landat. Nu. Denna helg.

Låg på stranden. På den gråa militärfilten, som var täckt med stranddynor och handdukar. Lyssnade förstrött på mitt sällskaps samtal. Låg med hakan på mina hopknäppta händer och följde fiskmåsens promenad upp mot sanddynerna genom solglasögonen. Hörde L's glädjetjut över att ha lärt sig stå på händer i havet, och hörde lite svagt musiken från det stora hotellet en bra bit bort. Jag andades. Grävde ner tårna i den ljumma sanden. Och mådde väl.

Nu börjar äntligen arbetet med rekonstruktionen. Med att lägga ett helt nytt pussel. Användande samma gamla pusselbitar. Mycket spännande.

Ha en riktigt fin söndagskväll alla!