Att skrämmas från vettet II

Någon använder mitt smeknamn. Rösten kommer lite snett ovanför mig. Först reagerar jag inte. Är övertygad om att det är någon som gömt sig i skuggornas mörker och som roar sig lite på min bekostnad. Men så hör jag rösten igen, denna gången viskar den rätt i örat på mig. Jag känner hur nackhåren reser sig, men fortsätter att gå, på samma sätt som innan. Jag försöker spana upp längs träden. Har någon gömt sig upp i trädkronorna? Men plötsligt skrattar rösten till. Men du, känner du inte igen mig? Den bedrägligt lena rösten hånar mig. Jag vet det. Då saktar jag farten lite. Pratar med hög röst rätt ut i den mörka natten. Nej, jag känner faktiskt inte igen dig. Kom ut, kom ut hit till mig, så jag kan få se dig! Ser du mig inte? Får jag till svar av en röst som är tätt intill mig. Nej. Nej det gör jag inte. Plötsligt flyter rösten en bit högre upp igen, snett ovanför mig. Och hur har det gått med de vilda hundarna? Har du behövt skrämma i väg dem? Jag inser att något inte är rätt. Något är väldigt fel här. Gatan ligger i beckmörker, förutom en enda tänd lampa ovanför en port. Det är lampan ovanför min port. Inga ljud hörs i natten. Inte ens de rasslande löven som vinden sliter i ger ifrån sig ett ljud. Inga hundskall. Ingenting. Bara den här rösten som säger mitt namn. Rösten som känner till.

Här ökar jag farten. Bestämmer mig för att ta sikte på porten i planket och inte släppa den med blicken. Bara titta framåt. Inte åt sidorna. Jag går. I ryggen känner jag att något närmar sig bakom mig. Som en tryckvåg väller något fram emot mig. De sista stegen jag tar sker på ren instinkt. Djävla förbannade nycklar!!!! Jag fumlar – ååå, vad jag fumlar. Jag vet att det är bråttom nu. Får jag inte upp porten nu... Mitt hjärta kommer att sluta slå, för nu hamrar det så fort att jag hyperventilerar och inte får någon luft. Då. Då får jag äntligen upp porten och kastar mig in. Slänger igen porten. Sjunker ihop ner mot marken. Vilar mitt huvud i mina händer.

På darrande ben ställer jag mig så sakta upp. Märker att luften här är annorlunda. Friskare. Jag tar ett djupt andetag. I det lilla ljus som lampan ovanför porten sprider in på gården går jag fram till pumpen som står vid verandan. Jag pumpar upp lite vatten i handfatet och tvättar av mitt heta ansikte. Borstar tänderna, medan jag lyssnar på alla ljud som nu är tillbaka. Jag släcker så lampan ovanför porten och går in. Till min mormor, som jag delar sovrum med. Vad jag inte vet är att min mardrömsnatt ännu bara börjat. Min mormor sitter spikrak upp i sängen. Med vidöppna, oseende ögon.

Jag går fram till mormor. Stryker hennes hand så att jag inte skall väcka henne ur hennes vakna sömn alltför häftigt. Jag är hemma nu, säger jag till henne. Tar upp hennes hand och lägger den mot min kind. Hon rycker till och tittar upp mot mig. Jag ser att hon sett mig. Hon ber mig att inte släcka den lilla nattlampan hon har tänd bredvid sängen. Hon har sovit mycket oroligt i natt säger hon. Innan hon nu kan somna igen tar hon tar radbandet och läser sina böner. Jag lägger mig och låter henne hållas. Långsamt, långsamt känner jag att jag kan komma till ro. Det som hänt tidigare tänker jag inte tänka på förrän i morgon. I dagsljus. Då ser jag plötsligt vad som håller på att hända.

Vänd mot dörren i vårt rum ser jag hur handtaget trycks ner. Hur gärna jag än vill se något annat, hur gärna jag än vill låtsas att jag inbillar mig, kan jag inte det. Dörren glider ljudlöst upp med handtaget fortfarande nedtryckt. I samma ögonblick far min mormor upp, sittandes i sängen. Hon klämmer hårt, fruktansvärt hårt, min arm. Hon börja kvida högljutt. Ett ljud som inte låter mänskligt. Jag kan tyda hennes ord. Hon är här säger hon. Då ser jag också. En liten krum figur, i svart mantel flyter över golvet. Jag hör hennes vansinniga skratt. Hon når fram till den höga gaveln vid fotändan av sängen. Och där tar hon ett skutt upp på gaveln och häver ur sig ett fasansfullt skratt. Nu skriker min mormor ut böner: Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn.. Hon gungar våldsamt fram och tillbaka, alltmedan hon trycker radbandet mot bröstet. Någontinget på sängaveln sitter blickstilla. Någonstans under huvan kan jag se ansiktsdrag. Då händer det; i detta kaos av tjut och böner och gungade tar Något sats. Hoppar med ett skutt rakt ner på min mormor.

Då äntligen blundar jag. Stänger mina ögon. Drar täcket över huvudet. Med hjärtat hårt bultande tänker jag alla böner jag någonsin lärt mig. Hell dig Maria, full av nåd, herren är med dig... Jag vet faktiskt inte där och då om jag någonsin kommer att vakna.

När jag till sist slår upp ögonen är det morgon. Mörkläggningsgardinerna fladdrar stilla i vinden. Jag förstår att mormor redan gått upp och öppnat fönstren för vädring. Jag ser mig om. Allt är som vanligt i min värld. Mormors sida av sängen är bäddad. De höga dunbolsterna höjer sig högt över sänggaveln. Inte en enda sak visar något som helst spår efter natten. Inte någonstans. Irriterad på mig själv rannsakar jag mig medan jag kliver ur sängen och klär på mig. Inbillade jag mig? Har jag blivit dum i huvudet? Solsting? Jag dricker ju inte alkohol – det kan inte varit det. Jag kliver ut på den lilla verandan. Mormor står med ryggen mot mig och tvättar tomater hon plockat. Godmorgon mormor. Hon vänder sig om. Med rivmärken i ansiktet och på halsen. Plötsligt förstår jag att jag inte drömt.

Vi pratade aldrig om det som hänt, mormor och jag. Jag ringde hem till mina föräldrar och de tidigarelade sin resa ner. För min skull. Det hände aldrig något liknande igen. Men jag mår fortfarande fysiskt dåligt varje gång jag påminner mig om denna historia. Min bultande, begynnande migrän visar att så är fallet också nu. Det här är första gången jag skrivit ner detta. Aldrig mer. Så känns det att skrämmas från vettet.