Att nätverka sig till döds

”Man kanske bara har en viss näravän-kvot. Det är ett visst antal människor man kan släppa nära inpå sig, och sedan så är man mätt.” En fras. En mindre del av en längre och större tanketråd. En mening vars mening jag funderat över. Mycket. För kombinerat med en hel del andra iakttagelser de senaste dagarna tycker jag den har en viss tyngd. Ett berättigande.

I vårt moderna, västerländska samhälle har den utvidgade, större familjen fått allt mindre plats allt som oftast. Generationsboenden existerar knappt och alla val skall individualiseras i så lång utsträckning som möjligt. Enmanshushåll är mycket vanligare än någonsin förr. Allt detta samtidigt som. Samtidigt som man skall NÄTVERKA så mycket som möjligt gudbevars. Utan kontakter, känningar och ytligt bekanta inom olika områden i näringslivet är det nästan omöjligt att göra sig en karriär.

Man skall känna en massa människor. Som man skall imponera på, förverkliga sig med och frottera sig med. Man skall uppdatera sig i så många olika sammanhang som möjligt och man skall hålla sig framme. Med andra ord: i ett samhälle där familjen fått stå tillbaka för individualismen i mycket, skall vi röra oss bland fler människor än någonsin på ett väldigt konformt sätt. En paradox. En motsägelse.

Därför känns frasen ovan aktuell. För det kommer en tid. När man helt enkelt inte orkar hålla igång allt det där. När man rör ihop olika samtal, glömmer namn och sammanhang. Ord som tidigare enkelt fångades upp i farten studsar stumt mot ett oemottagligt öra. Det tar stopp. Man blir mätt. På människor. Tyvärr.

Tyvärr ja. För jag vill umgås med dem jag tycker om. Alla fina kollegor, partikamrater, nyfunna bloggvänner, före detta kollegor och fina språkkursvänner. Nya, spännande bekanta och framtida vänmaterial vänner. Försummar dem alla. Finns inte där för dem. Och missar då också tillfällen då de kan finnas där för mig. Smärtar mig – för det lämnar ett tomrum, en saknad. Men orken tar emot. Mättnaden av ljud och intryck sätter stopp.

Kanske är det så att man kan nätverka sig till döds? Att man någonstans tar slut på sin förutbestämda ”människokvot”? Och den domnande tröttheten är det vi betalar vårt moderna, individualiserade samhälle med? Inte vet jag. Just nu är jag bara lite uppgiven. Över mig själv. Över min oförmåga. För vet ni, det finns fantastiska människor där ute. Som jag vill träffa oftare. Mer. Utan att deras ord stumt skall falla mot marken då de når mina icke hörande öron.

Sov gott!!