I
eftermiddagens solljus satt jag och betraktade de envisa, äckliga
bananflugorna vid köksbordet. Jag förstår mig inte på dem, dessa
irriterande småkryp. Då jag städar huset själv – och är pedant
– visste jag att allt var rent. Inget gammalt äckligt och kladdigt
kunde locka dessa ickevarelser. Ingen gammal frukt i någon
fruktskål, inga doftande blommor av något slag, inga matrester på
odiskad disk i diskhon. Och ändå fanns de där.
Jag
lade ihop morgonens tidning som blivit läst först då på
eftermiddagen och funderade på en krönika i den. En krönika om
övergångar. Fyndigt skriven och rolig. Funderade på det här med
övergångar. Att gå från något till något annat. Från det kända
och välbekanta till det obekanta.
Krönikan
handlade om det smärtsamma i övergångar. Att de inte kan ske
smidigt. Utan skall ske med buller och bång. Puberteten.
Klimakteriet. Och allt annat däremellan. Insåg hur rätt det var.
För det är förenat med en mängd buller att gå från det invanda
mönstret. Oavsett vad det månde vara. Även om det invanda mönstret
handlar om att alltid ha bott på samma plats och haft samma arbete,
eller, om det handlar om att aldrig vilja stanna för länge på
samma plats, att alltid byta arbetsplats. Oavsett hur ens mönster
ser ut – är det förenat med bång att gå till något annat.
Jag
är mitt uppe i en sådan övergång. Som för min del varit nästan
övermäktig. Jag har fått diagnosen utmattningssyndrom. Från att
ha behövt max fem timmars sömn per natt och klarat av att rådda
familj, hem, ett heltidsjobb och att vara kommunpolitiker, har jag
knappt orkat vara jag. Blandar ihop mina olika roller. Behöver sova
jämt. Och en massa andra underliga ting. Jag är inte jag. Eller
saken är nog snarare så att jag fortfarande är jag, men att jag
måste plocka upp bitarna av mig och sätta i hop dem på ett annat
sätt.
Min
övergång kommer att bli svår. För jag har mig själv att stångas
emot. Och jag är en enveten jäkel. Mycket stolt och otroligt smärt-
och stryktålig. Så jag kommer att få ta i av alla krafter att
övertyga mig själv om att jag har rätt. Att jag måste säga nej
till somt och ja till annat. Att jag faktiskt måste lyssna på mig.
En
övergång. Från ego till Ego. Tja, den som lever får se. Men jag
är rätt säker på att jag kommer att vinna!
Sov
gott!!!
Du kommer klara det fint, det kanske tar tid...men vad gör det?! Kram
SvaraRaderaSåklart du kommer att vinna!
SvaraRaderaAha, så det är så alltså, som du misstänkt en längre tid, eller hur?!
Skickar styrkekramar!
Var rädd om dig nu!
Hoppas att du ska finna de nya vägarna.....Nya vanor kräver tid och tålamod har jag hört. Kram Magdalena
SvaraRaderaSå lätt att hamna där när man vill mycket, kan mycket och är ambitiös...
SvaraRaderaDu kommer att klara detta som allt annat. Men det blir jobbigt för man måste vila...och acceptera det.
Stora varma kramar!!
Ja du är i en jobbig sits nu. Det vet jag. Men jag tror i ditt fall att du alltid har varit så stark....kanske kan det komma nåt bra ut av att du inte alltid kan vara det..Många kramar till dig!
SvaraRaderaEländet med att vara stark - att till slut så måste man vara så stark att man vågar vara svag vilket är det svåraste som finns. Vi är ju ett gäng som kan stötta varandra i utmattningens dimma. Håll ut. Det blir bättre. =)
SvaraRaderaStyrkekram från en som vet <3 vi har varit där o vänt! Lovar att du fixar detta <3 du är är starka som tusan @-}-- men glöm inte att det finns bara en av dig o det är DU <3 bara du kan fixa detta o det gör du <3 tror på dig @-}--
SvaraRaderaJa, om du läser mitt inlägg idag så vet du (fast du kanske vet det sen tidigare, jag har lite problem med minnet...) att jag gjort den övergången och det var sannerligen inte enkel, men det finns ett liv på andra sidan. För mig var det ett annat liv, med en annan Freja, men ett liv där jag ransonerar min tid och energi och prioriterar det som gör mig gott...
SvaraRaderaOch jag är svag för bananflugor efter att jag gjorde ett specialarbete på gymnasiet om genetik. Jag och min studiepartner, tillika lägenhetskompis, tillika "bff" hade bananflugeodling i lägenheten (under ordnade former, i provrör - var det i alla fall tänkt...) Vi hade fyra olika sorters bananflugor, och när de kläcktes skulle de sövas, könsuppdelas och placeras ihop i nya provrör för att se vilka egenskaper som var dominanta och vilka som var recessiva. Avancerat, eller hur?
Problemet var att vi fått varningar om att etern kunde döda dem, eller, som det så poetiskt uttrycktes, kunde få dem att "sträcka vingarna ifrån sig"... Så vi använde alltid för lite eter, vilket fick till följd att de vaknade och smet, och vi jagade sen bananflugor runt i lägenheten, vi behövde dem ju för aveln... Sen var vi inte så duktig på att könsbestämma dem, vilket gjorde att aveln inte riktigt blev som vi hoppades, det blev ju klumpvingade hanar som parade sig med klumpvingade honor fast det inte skulle finnas flugor av samma slag men olika kön i samma provrör...
Det här skedde under en vårtermin, och när vi höll på med själva aveln hade vi sportlov och provrören skulle då fraktas till sportstuga i fjällen och fick inte bli kalla, och vi använde oss av ullstrumpor och termosar och hade rören i armhålor och pysslade om våra bäbisar. Sen, när vi var klara med vårt extremt misslyckade experiment - ja då¨satte vi ut provrören i snön och lät alla flugorna dö...
Och nu tvingade jag dig att läsa en lång och förvirrad text som kommer att göra dig ännu mer utmattad, förlåt, förlåt...