Att närvara

Frånvarons vara eller icke vara. Ett av de stora spörsmålen här i livet för en del av dagens studerande. Och förvisso då också för lärarna. Ty i och med de nya läroplanerna har man från centralt håll stärkt kraven på fysisk närvaro i skolan. Precis som på min tid i gymnasieskolan – för 20 år sedan – förs frånvaro numera in i betygen. Studiebidraget från CSN kan bli indraget. Retroaktivt till och med. Helt och hållet beroende av närvarons frånvaro.

Men om bara kroppen är närvarande? Om själen, hjärtat och orken är någon annanstans? Om viljan inte finns? Huruvida närvarande är man då? Se, det räcker inte med att vara kroppsligt här och nu, där och då, utan hela jaget skall vara med. På samma sätt som jag inte kan gå till arbetet och bara sätta mig på en stol, utan att genomföra några av de uppgifter som ligger på min lott. Så det kan vi vara ense om. Det intressanta är istället – var fångar jag upp alla dessa vilsna, trötta själar? Hur kan jag locka dem att närvara?

Pedagog är jag. Otroligt proffsig på att lära ut. Men ibland förtvivlar jag i min kamp om att lära ut hur man skall närvara ögonblicket. På olika sätt försöker jag ta mig an uppgiften. Uppmuntra. Förstå. Vänta ut. Locka. Erbjuda alternativ. Men jag misslyckas lika ofta som jag lyckas. Och det känns lite tröstlöst. Det här med att man inte ser någon mening med att finnas i nuet. Och inte heller i dået. Det är synd. Mycket synd.

Men jag fortsätter. Att jobba. Och varje gnista som tänds värnar jag. Ömt och försiktigt. Så att det vid årets slut blivit en ljungande eld. Som växer och dånar. Som flammar och lyser så att alla ser. Som syns som vägledande ljus i mörker. Det är mitt mål i mitt dagliga arbete. Att tända eldar.

Sov gott!!