Att andas

Gäspade stort. Sådär så att huvudet nästan föll av. Ögonlocken var tunga och ögonen fulla med grus. Kände hur kroppen var tung i stolen i uterummet. En liten stund tidigare hade jag klivit in genom dörren, hemkommen efter en liten helgtripp. Ett par timmar i bil. Enkel väg. Många skratt. God mat och gott sällskap. Men nu var jag trött. Så trött.

Så lyfte jag blicken. Och såg att solen brutit igenom de grå molnen. Och så beslutade jag mig för att resa på mig. För att gå ut en sväng. I den sena kvällssolen. Denna sena augustikväll. Andas lite luft. Andas in det sista av sommaren. Och suga in det sista av ljuset.

Underbara promenad! I snabb takt avverkade jag grusvägar, stigar, ängar och fält. Solen värmde och luften kändes lättandad. Jag kunde fylla alla fibrer med luft och min trötthet ändrade karaktär. Inte var jag längre sömnig, inte heller var mina steg tunga. Nej, jag blev sådär härligt friskaluftentrött istället. Det var inte tal om tunga kroppar och grus i ögonen.

Betraktande de gulnande löven på björkarna blev jag inte ens vemodig över att sommaren faktiskt oåterkalleligt gick mot sitt slut. Istället glimtade jag en förhoppning om en fin höst. Och för en gångs skull kände jag mig nöjd med det. Nästan full tillräckligt nöjd med det. Nästan.

Sov gott allesammans!