Att inte se

På OS. Alltså inte följa de Olympiska spelen, direktsänt, på TV. Inte titta på det. Är fullt medveten om att det är som att svära i kyrkan, som att rapa högt i offentlig miljö eller som att släppa en brakfis på en arbetsintervju. Vet det. Känner också till det faktum att jag förmodligen är rätt så ensam om det.

Och ändå ”outar” - avslöjar – jag det här. I offentlighetens ljus. Kan just undra om det är något särskilt bra det här. Inser att många kommer att bli upprörda. Ställa sig helt oförstående. Och tycka att jag är väldigt underlig. Må så vara då.

Men hur kommer det sig egentligen? Att jag bryr mig så föga om detta? Rent logiskt kan jag fullt ut förstå det fantastiska arbete varje idrottsman/kvinna lagt ner, all träning, blod, svett och tårar. Beundrar deras uthållighet, deras målmedvetenhet och fokus. Inser, när jag slänger en snabb blick på TV:n, att deras vältränade kroppar inte är något man liksom får till skänks. Det kräver hårt arbete. Likaså kan jag relatera till deras euforiska lycka när de vinner och deras olycka när de inte når ända fram.

Men där, vid dessa logiska konstateranden, tar mitt engagemang slut. Stopp. Och jag förmår inte lägga mer tid på det. Zappar förbi det i TV-tablån, lyssnar bara med ett halvt öra på resultaten. L satt som klistrad idag vid gymnastiken. Han ställde så mycket frågor att jag till sist var tvungen att sätta mig ner och tillsammans med honom, kommentera hela tävlingen. Pekade ut olika moment, berättade om de olika grenarna, försökte förklara vad som menas med ”fristående”. Så kunskap saknades inte. Vilket kanske skulle kunnat vara förklaringen till mitt totala ointresse för fotboll. Att jag inte kan särskilt mycket om det.

Blir nog tvungen att helt kallt konstatera att jag helt enkelt är ointresserad. Inte bryr mig. Och att detta förmodligen då gör mig till en av väldigt få. En utböling. Så, varsågoda – det här är jag. I alla fall en del av allt det som är mig.

Sov gott!