Att vara mig med dig

Jag är mig. Tillsammans med dig. Tillsammans med det som är mitt liv i dag. B och L. Den gula, grovputsade villan, dansandet, sjungandet, politiken, yrkesrollen och utmattningen. Allt har jag format. Och allt har format mig. Ty, så är det. Inget existerar isolerat. Allt existerar beroende av det andra.

Så vem hade jag varit idag om det andra varit något annat? Om jag hade valt en annan väg – där och då – när inte de valen var gjorda som gjordes? Vilka drag hos min karaktär hade stärkts om jag valt annorlunda? Hade jag odlat det goda, starka dragen? Eller hade någon annans svaghet blivit min? Med fredagskvällens film i bakgrunden, sitter jag och tittar in i en mörk eldstad och funderar. Hur hade jag varit med dig?

Med dig hade jag inte stannat kvar här. Här i denna stad. Vi hade bott någon helt annanstans. Jag hade haft en jämlike i diskussioner kring böcker och religion. Samhällsfrågor och film. Vi hade sett olika teateruppsättningar tillsammans. Lyssnat på musik långt in på nätterna och fördjupat oss i dramaturgin i en svartvit fransk film. Du hade drivit på mig att träna än mer. Men också att älska mera. Vårt vi hade varit mycket starkare än det viet jag har nu. Men.

Våra eventuella barn hade vuxit upp med en mera cynisk far. Jag hade känt mig otillräcklig bredvid dig. Förmodligen hade jag varit oförmögen att utveckla mitt riktiga jag till fullo i diskussionerna. Jag hade gått miste om att lära känna en annan kultur, utifrån och in och många berättelser hade gått mig förlorade.

Så dubbelt är allt här i livet. Mycket hade man kunnat vinna. Mycket hade man kunnat förlora. Och det fina i allt detta är att man aldrig VET, på sant och riktigt, om det ena hade varit bättre än det andra. För. Allt har fördelar. Liksom nackdelar. Och det vi vet om varandra i nuet är det vi vet om varandra i just det nuet som är nu. Hade vi då, skapat ett annat nu nu, hade ingen av oss varit som den är nu. Vi hade varit annorlunda – formade av varandra. Av andra förutsättningar. Av andra val.

Därför tror jag inte riktigt på gamla kärlekar. Inte förrän jag träffar dem i nuet. För de är lika mycket kvar i då, som jag är. Och jag 40 är någon helt annan än jag 20. Alltså är mycket annorlunda. Men du, jag tänker på dig med ett leende. För det jag kände då – just då – var något som bara du fick mig att känna. Och det är oavsett nuet.

Sov gott!!