Att möta 14

I de glada, uppsluppna skratten hörde jag henne. I dofterna som nådde min näsa förman jag henne. I sockervadden som kletade fast vid min arm hade jag henne bredvid mig. 14 år. Och jag blev, med jämna mellanrum, stående och sjönk in i ögonblicket. Njöt av att vara henne nära. Njöt av att se hennes lyckliga ögonblick.

Det var inte 14 år förunnat att alltid vara lycklig. Att förbehållslöst kunna skratta, utan att samtidigt förneka klumpen i magen. Det kunde hända. I små handfulla ögonblick. Och dem var hon rädd om. Och sparade på. Styrkte sig med. Henne träffade jag igår. Och tillsammans upplevde vi några av dessa dyrbara ögonblick.

Vi var på Liseberg. Detta förtrollande ställe, med dess gnissel från karuseller, heliumballonger mot himlen, popcorn- och glassråns dofter. Där, stående i kö med B och L, fylld av barnslig förväntan och sprittande glädje kände jag av henne. Plötsligt synkades våra hjärtslag och andetag och jag förflyttades många år bakåt i tiden.

Förstår ni, det är inte bara de onda sakerna i livet vi skall vältra oss i. Det är inte bara de taggiga minnena, de som lämnat ärr, som vi skall förvalta. Utan vi är faktiskt skyldiga oss själva att minnas alla de lyckliga ögonblick vi också hade. Hur små de än var. Hur lösryckta de än månde te sig. För 14 års glädje var inte mindre bara för att den var kortlivad. Den var inte mindre äkta bara för att den var dyrköpt. Den var sann och på riktigt. Det påmindes jag om igår.

Jag tittade på B och L. 12 och 8 år. Och såg samma glädje hos dem som den hos 14. Men då jag såg dem i ögonen kunde jag inte skymta skuggan som alltid syntes i 14 års ögon. Deras ögon dolde inte mörka hemligheter. Och 40 år blev hel. Och lycklig. På Liseberg, en lördag i augusti 2012.

Sov gott allesamman!!