Att reflektera i intervaller

Åsa skrev ett inlägg idag. Om tidsintervaller. Om vanliga lördagar. Som levdes då. Och nu. Läs gärna här. För jag kunde inte riktigt låta bli att göra konceptet till mitt. En kort stund en kväll som denna.

1982, 1992, 2002 och 2012. Fyra vanliga lördagar. I fyra HELT olika liv. Och ändå i ett och samma.

1982 – en lördag. 10år har haft jobbiga år. Och det finns fortfarande inte mycket till ljusning. Krossade glas. Rökiga rum. Raka ryggar som inte böjs. Ögon som lärt sig svälja tårar. Val som görs. Löften om att aldrig, aldrig någonsin bli likadan. Det är en vuxen 10år vi möter. Med en hård hud. Som skydd för den ömmande huden. Det är i år Syster II och Bror föds. Ännu fler att vaka över. Men också fler att älska.

1992 – en lördag. 20år bor på 28 kvadrat. Arbetar i en väskbutik i staden. Städar stora privata våningar. Engagerar sig politiskt. Har kommit hem igen efter ett drygt år i USA, hos scientologfamiljen. Är ute och dansar så ofta det bara går. Köper en orangebrun ful Opel kadett som oftare står still än fungerar. Börjar pensionsspara. Har ofta Syster II och Bror på övernattning i den lilla ettan med sovalkov. Är otroligt säker på vad hon vill. Och inte vill. Har inte mycket till övers för svaga människor. De som ser sig som offer. Inom två år kommer hon vara gift.

2002 – en lördag. 30år är större en någonsin. Bokstavligt talat. Har avslutat en femårig universitetsutbildning till ämneslärare på gymnasiet, samtidigt som hon föder sin första son. Kommer inte på tal att bryta utbildningen. Sonen är nu 2 år och 30år får sitt första lärarjobb. Hon fortsätter att arbeta politiskt, och nu äntligen – efter 8 år – har hennes man fått uppehållstillstånd och får lov att börja jobba. Den lilla familjen bor i en lägenhet på 54 kvadrat och nästa år har de köpt en villa. 30år är lite mera ödmjuk. Börjar förstå. Att även om hon inte kan förlåta, så kan hon förstå. Och det räcker långt.

2012 – en lördag. 40år har kraschat. Hon bor kvar i villan. Med man och nu två söner. Har arbetat som lärare i 10 år och arbetat politiskt på hög kommunalnivå. Har dundrat på i 110 hela sitt liv. Med måsten. Inbillade sådana och reella. Styrelser, föreningsmöten, viceordförandeposter, ordinarieledamot, mentor, handledare, lärare, mamma, fru, syster, vän, fotbollsmamma, städare, kock, trädgårdsmästare, offentliga uttalanden, utskällningar, hot, dotter, samordnare, familjens ekonom, pensionsexpert, medium, klassförälder, tonårsmor, vittne, gudmor, svärdotter och… 40år kraschar. För någonstans har 40år tappat bort M.

Men 40år trivs med att vara mitt i livet. Önskar inte 20 eller 30 tillbaka. Blickar framåt mot 50 med tillförsikt. Ty, även om 40 slagit i backen kommer hon att resa sig igen. Ännu klokare *ler*. Ännu mera sig själv. Det kommer bara att ta lite tid. Och allt som hänt innan har varit nödvändigt för att vara där 40 är idag. Med den tjockare yttre huden. Med stridsviljan att kämpa för dem utan röst. Och med det stora hjärtat som finns i olika lager. Med ett leende för alla och envar. Det finns inget annat sätt för mig att leva. För det finns alltid något vackert i allt det fula.

Sov gott.