Att gå

Lämna. Gå. Uppleva en komplett tystnad. Under några mikrosekunder är det precis det jag vill. Få vara helt ensam. Det är lockande. Och kanske ansvarslöst. Eller är det egentligen att ta det största ansvaret? Att ge andra ett ansvar? Och varför skulle det ligga på mig? Att se till att andra utvecklas, lär sig ta sitt ansvar, växer som människor?

Vissa dagar hjälpte inte ens pw:n. Gick i två timmar. Kände ändå en odefinierbar känsla i kroppen. Det kröp i mig – jag måste gå fortare. Gick jag ifrån något eller gick jag till något? Jag visste inte. Jag vet inte.

Ilskan rev i mig. Min logiska, praktiska person undrade: vilken ilska? Blev än mer förbannad över frågan jag ställde mig själv. Inte katten vet jag! Ändå gick jag där. Och bubblade. Muttrade. Och glömde att ta in allt det vackra som fanns runt omkring. Lyssnade inte på sorlet och den underbara musiken ifrån någon trädgård. Sket faktiskt i det. Gick taktfast till musiken från min Spotifylista. Snabbt.

Ljudet var uppskruvat på max. Tittade inte ens upp på folk, utan stirrade envist ner i marken. Kände mig förbaskat otacksam. Till råga på allt. Inte ens ilsken kunde man få känna sig ifred, utan att samtidigt känna sig otacksam. Hur idiotisk fick man bli? När skulle jag sluta tänka på att vara tacksam!?? Hur djupt rotad var inte min uppfostran?? Lämna mig ifred!! Låt mig vara arg! Låt mig gå lite. Låt mig backa. Låt mig slippa vara den man lutar sig emot. För en sekund. DÄR var det nog. Roten till min ilska. Det som knöt sig i min mage. Det som gjorde att jag gick fortare och fortare.

Himlen var vackert rosafärgad och det doftade sommarkväll. Vissa färger – särskilt de blåa – var starkare men även de dämpade färgerna framträdde ur skuggorna. Jag tog ett djupt andetag. Jag skall gå. En dag. Det var ett löfte. Ett löfte som jag kommer ihåg. Nu i kväll – en helt annan försommarkväll. När jag kan gå mycket lugnare. Utan ilska.

Sov gott

Att beröras

Tango-mode. Mitt humör är tango: melankoliskt, passionerat och vemodigt. Utan någon egentlig anledning. Men nu är det så. Funderar kring saker man berörs av. Saker som får huden att knottra sig, sådant som gör att man håller andan eller sådant som man helt enkelt måste samla sig efter. Tänkte dela med mig av två sådana ögonblick. För att de fortfarande finns kvar hos mig. Förmodligen för alltid. För att jag inte skulle vilja vara utan dem.

En god vän, en speciell vän, tog med mig för att se en film en höstkväll. Filmklubben visade en äldre film som jag hade fått för mig att jag kanske ville se och min vän ville gå och se om den. Han hade redan sett den – men ville se den igen. Och han ville att jag skulle se den. Jag tror inte jag andades ut en enda gång när vi såg filmen. Den uppslukade mig och sögs upp av varje por i min kropp. Inte en enda gång kunde jag släppa filmduken med blicken. Tiden försvann. Mitt sällskap försvann. Och jag visste att jag aldrig skulle glömma filmen. ”Rename all the things and call them by their real name”

Förundransvärda fantastiska mening! Jag kunde inte resa mig ur biofåtöljen när lamporna tändes. Långsamt, med händerna för ansiktet, fick jag börja andas igen. Jag blev medveten om min väns blick. Han visste vad jag upplevde. Vi var sist kvar – en lång stund, innan vi gick ut i höstmörkret. Utan att kunna säga något, men utan att behöva säga något. Filmen hette ”Into the Wild”

En annan god vän, lånade mig en bok inför en resa. Han var säker på att jag skulle gilla den. Ur boken strömmade en flod av fantastiska funderingar, ord och formuleringar. Liggande på en solsäng, vid en hotellpool på Lanzarote, under en stekande februarisol rös jag av välbehag. Avundsjukt slukade jag författarens vackra språk. Glömde återigen tid och rum och lät mig föras bort.

Den här boken. Den här historien. Det enda jag har emot den är att jag redan läst den. Har därför inte kvar upplevelsen av att läsa den för första gången. Det ligger i min dåtid, i min historia.

När jag läste det sista kapitlet upptäckte jag att jag grät. Mitt bland alla semesterfirarna grät jag. Stora tårar. Tyst. Min väninna såg på mig och förstod. Inga fler frågor om solkräm. En hand på min arm. Boken hette ”Igelkottens Elegans”

Ögonblick i livet. Att beröras av. Spara på. Gömma och plocka fram. De dagar man drabbas av det vemodiga tango-modet.

Lev gott

Att volta

Släppa taget för en stund. Befinna sig i ett viktlöst ingenting. Med ett lyckligt pirr i magen. Koncentrera sig. På att inte ta ner armarna. Utan komma hela vägen runt och landa på fötter. Att lita på sig själv. Sin förmåga. Lika svårt som att slå en volt. På en solvarm studsmatta. När man är mittilivetgammal.

Att lära sig skilja på volt och volt. Att kunna tolka pirret i magen: Är det av lycka? Av förväntan? Eller molande skräck? Föraningar om något illavarslande? Det är av största vikt. Och något av det svåraste för människan här och nu. Att tolka pirret. Ty, i den allt snabbare snurrande världen av icke-beslut som vi lever i. Av pseudo-viktiga frågeställningar och valmöjligheter, har vi i vår livsvolt tappat riktningen. Och pirret i magen kan vi inte längre tolka.

Slänger ner armarna. Istället för att vänta ut den färdiga volten. Så kringskär vi oss själva. Avbryter piruetten för att ägna tid åt sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll. Alls. Egentligen. Och ödslar vår dyrbara energi på petitesser. Istället för att njuta av att inte alltid bry oss, smila upp oss, vara tillgängliga, vara kåta, vara beredda, vara glada, vara käcka, vara tillmötesgående, slänger vi ner armarna och schasar bort det ljuvliga, viktlösa.Till gagn för ingenting.

Lev gott

PS: Ta er gärna tid att läsa en av mina favoritbloggerskor, för att få skratta så det kittlar i magen..Meekatt

Att våga

(Ett gammalt inlägg. Om våga.)

Våga bara din djävel! Bara våga. Då du.. Det sista bara som en väsning. Mellan tänderna. Mycket nära ansiktet. En som är större häver sin röst mot den som är mindre. I storlek. I erfarenhet. I mod att säga emot. Då är det lätt. Att väsande kräva en omvänd respekt. Den ihåliges respekt. Den som hotats fram. Den som bara innehåller outtalat hat. Om jag vågade skulle jag tala om hur dina ord brände i mig.

Att du vågar! Så modig du är! Att du vågar tala. Vågar att tiga. Vågar att säga emot. Tjaa, det är enkelt. Ibland. För då kostar inte mitt mod mer än att övervinna rädslan att stå inför publik. Andra gånger. Andra gånger kostar det mera att tala. Mitt liv. I ett hedersmord. I en stenkastning. I en hängning.

Vad vackra änglarna är mamma! Med sina vågiga hår. Är det därför Jesus också har vågigt hår? För att han är släkt med änglarna? Vet du min son, inte vet jag. Ja, kanske. Förmodligen är det så. Och visst är vågiga hår vackra. Men det måste vara sådär lagom. För att passa in. För spikrakt svintohår är fult. Och krulligt afrohår är inte ariskt. Nej, lagom skall det vara. Vågigt lockigt. Som änglarna.

Och hela tiden slog vågorna mot stranden. Tidevarv på tidevarv. Struntande blankt i vad människan gjorde. Om hon understod sig att våga (den djäveln!), om hon vågade betala vad det kostade och om hon hade vågigt hår. För. Vad bryr sig en våg om det? Likt Sisyfos har den en enda uppgift. År ut och år in. Att nå en strand – bara för att dras tillbaka för att åter nå en strand.

Sov gott 

Att erinra

Att minnas och påminnas. Förra året. Vid den här tiden yttrade jag några väl valda, fullständigt genomtänkta ord, till finaste Å, när vi på bästisars vis satt och filosoferade vid havet: ”Denna sommar kommer att bli den bästa ever!”. Hon påminde mig om det häromdagen. Och tillade skrattande att hon ALDRIG mera skulle tro på mig.

Men det tycker jag att hon skall göra. För det var den. (Även om denna kommer att bli ännu bättre). Trots allt. Trots den fullkomligt icke-existerande värmen. Regnet. Och trots min kollaps. Förmodligen kanske just PÅ GRUND AV min kollaps var det den ”bästa sommaren ever!”.

När jag tänker tillbaka på förra aret vid den här tiden minns jag min gnagande oro. Mitt skav under huden och min rastlösa hjärna. Det var inte mitt alter-ego, min temperamentsfulla tango-mode, som spökade. Det var något annat. Jag kände mig yr. Bortkopplad. Svamlig och osammanhängande. Som en akrobat som mitt under ett hopp, tappat riktningen.

Jag arbetade heltid som lärare. Och lade en annan heltid på mitt politiska engagemang. Med mängder av tunga förtroendeuppdrag. Jag skötte allt hemma. Fanns för mina två pojkar. Tränade när allt annat var klart, vid midnatt. Glömde ibland själv att äta, men lagade middag var dag åt familjen. Sov fyra timmar per natt. Och hade så gjort i femton år ungefär.

Jag började tappa ord. Glömde namn och ansikten. Körde fel. Behövde TÄNKA att jag skulle lyfta benen för att gå, då min kropp inte automatiskt lydde mig. Och jag funderade på vad det var för fel med mig. Tidigt klimakterium? Min mor var bara några och fyrtio när hon gick in i det. Fel på sköldkörtelns produktion? Jag har en synlig knuta på körteln som kanske ställde till problem. En propp? Mina båda yngre systrar hade drabbats då båda har en ärftlig avsaknad av ett särskilt protein i blodet. Eller något annat?

Jag sökte läkare. Tog prover. Och hela sommaren försvann som i en dvala. För jag kunde inte vila mig i form. Jag irrade runt, skräckslagen för att min ledighet skulle ta slut innan jag tankat tillräckligt kraft. Så kom domen. Mina värden var fenomenala. Alla. Men jag mådde mycket dåligt. Jag hade drabbats av ett utmattningssyndrom och hade skyhöga halter av kortisol. Så blev jag sjukskriven.

Och just därför var förra sommaren den bästa någonsin. För det sa stopp. För att jag fick en andra chans. På livet. På mig. För OM jag inte blivit sjukskriven av en klok läkare hade jag ignorerat min belägenhet. Jag hade stretat på. Och idag hade jag nog inte funnits. Vilket gör mig ledsen. Vetskapen, att jag inte var rädd om mig själv, gör mig ledsen. Att jag drev mig själv in i något som inte på något sätt var bra. Det är ganska sorgligt. Och väldigt onödigt. Därför tyckte jag, Å, att sommaren 2012 var ”den bästa ever”. Även om denna kommer att bli ännu bättre!

"Queens of f*ing everything!" Fina Å och jag, feb. 2011

Sov gott