Att lära känna igen

Trodde att jag kände dig. Att jag visste vem du var. Hur du var. Trodde att jag visste vad som fick dig att skratta. Le. Vad som fick dig att dra dig undan. Inte visste jag att du visste. Visste att du faktiskt var av den känsliga sorten. Att det jag trodde kanske bara var en känsla hos mig själv faktiskt var en verklighet du kände av. Kände till. Trodde att jag kände dig.

Trodde att jag kände dig. Att jag kände oss. Visste vad som var jag. Och vad som var du. Att det liksom blivit klargjort mellan oss. Färdigutstakat. Men icke. Helt plötsligt vet jag ingenting. Ännu en gång. Står jag här blott anande. Och väntar på att det outtalade skall bli uttalat. Och tydligt. För i dessa delar kan jag inte läsa mellan raderna. Trodde att du kände mig.

Trodde att jag kände dig. Och jag trodde inte att du riktigt visste vem jag var. Men jag hade inte helt rätt för mig. Ty du var inte alls helt fel på vem jag var. Du såg mig bara på ett annat sätt. Ur ett annat perspektiv. Som var ditt sätt att se. Så visst kände du mig. Det var bara jag, som inte kände din version av mig. Så fel jag trodde.

Och återigen. Här är min signaturmelodi – den melodin som beskriver mig. Ur min synvinkel.

Sov gott