Att förlåta

Svårt. Oändligt svårt. Det där, det där med att förlåta. För det är inte enkelt att vara människa. Varken när man är som du. Eller som jag. Det är komplext. Och de faktorer man kan påverka är långt mer begränsade än vad man vill tro. Man styr inte var man föds, i vilken familj man föds, vilka gener och egenskaper man ärver och inte heller i vilket tidevarv man föds. Man kan blott styra sin inställning till sig själv. Och det är svårt nog. För att inte tala om det här med att förlåta.

Ty, hur sanna kan vi vara när vi säger att vi är förlåtande? Vad skulle vi förlåta? Till vilken grad? Det är viktiga frågor. Att ställa till sig själv. Rannsaka sig själv. En sak kan jag med stor säkerhet säga: jag är mycket mera förlåtande nu än jag var då. För i mitt unga vuxna liv var världen mycket mera uppdelad i svart och vitt. Gråskalorna var få. Kategoriska indelningar kändes tryggare. Mera strukturerat. Men precis som en enda droppe vatten kan urholka en sten, har jag mjukat upp mina strikta kategorier. Jag har lärt mig förlåta. Vissa saker.

Till min stora egna förvåning förlåter jag faktiskt mycket av egoistiska skäl. För att jag inte vill att ett förgiftat då, sprider sitt gift in i mitt nu. Jag vill inte låta det äta upp mig, växa till något ogreppbart och sakta kväva mig. Därför förlåter jag? Eller? Nej, vänta nu. Hur är det? Egentligen?

Mitt ”förlåtande” är min variant. Olik andras. För mitt förlåtande handlar mera om att se handlingen eller det sagda i dess kontext. Det handlar nog mera om att förstå. Förstå varför det blev som det blev. Var som det var. Gick som det gick. Och därmed lämna det i det förflutna. Inte bära med mig det in i nuet. Så, kanske förlåter jag inte fullt ut. Kanske förstår jag bara. Och därmed känns det inte längre så viktigt att förlåta? För ofta är det ju så att den man önskar orka förlåta, inte har bett om förlåtelse. För den anser inte att det finns något att förlåta. Och då står man där. Status quo. Och ett liv blir bortkastat.

Sov gott