Att volta

Släppa taget för en stund. Befinna sig i ett viktlöst ingenting. Med ett lyckligt pirr i magen. Koncentrera sig. På att inte ta ner armarna. Utan komma hela vägen runt och landa på fötter. Att lita på sig själv. Sin förmåga. Lika svårt som att slå en volt. På en solvarm studsmatta. När man är mittilivetgammal.

Att lära sig skilja på volt och volt. Att kunna tolka pirret i magen: Är det av lycka? Av förväntan? Eller molande skräck? Föraningar om något illavarslande? Det är av största vikt. Och något av det svåraste för människan här och nu. Att tolka pirret. Ty, i den allt snabbare snurrande världen av icke-beslut som vi lever i. Av pseudo-viktiga frågeställningar och valmöjligheter, har vi i vår livsvolt tappat riktningen. Och pirret i magen kan vi inte längre tolka.

Slänger ner armarna. Istället för att vänta ut den färdiga volten. Så kringskär vi oss själva. Avbryter piruetten för att ägna tid åt sådant som egentligen inte spelar någon som helst roll. Alls. Egentligen. Och ödslar vår dyrbara energi på petitesser. Istället för att njuta av att inte alltid bry oss, smila upp oss, vara tillgängliga, vara kåta, vara beredda, vara glada, vara käcka, vara tillmötesgående, slänger vi ner armarna och schasar bort det ljuvliga, viktlösa.Till gagn för ingenting.

Lev gott

PS: Ta er gärna tid att läsa en av mina favoritbloggerskor, för att få skratta så det kittlar i magen..Meekatt