Att erinra

Att minnas och påminnas. Förra året. Vid den här tiden yttrade jag några väl valda, fullständigt genomtänkta ord, till finaste Å, när vi på bästisars vis satt och filosoferade vid havet: ”Denna sommar kommer att bli den bästa ever!”. Hon påminde mig om det häromdagen. Och tillade skrattande att hon ALDRIG mera skulle tro på mig.

Men det tycker jag att hon skall göra. För det var den. (Även om denna kommer att bli ännu bättre). Trots allt. Trots den fullkomligt icke-existerande värmen. Regnet. Och trots min kollaps. Förmodligen kanske just PÅ GRUND AV min kollaps var det den ”bästa sommaren ever!”.

När jag tänker tillbaka på förra aret vid den här tiden minns jag min gnagande oro. Mitt skav under huden och min rastlösa hjärna. Det var inte mitt alter-ego, min temperamentsfulla tango-mode, som spökade. Det var något annat. Jag kände mig yr. Bortkopplad. Svamlig och osammanhängande. Som en akrobat som mitt under ett hopp, tappat riktningen.

Jag arbetade heltid som lärare. Och lade en annan heltid på mitt politiska engagemang. Med mängder av tunga förtroendeuppdrag. Jag skötte allt hemma. Fanns för mina två pojkar. Tränade när allt annat var klart, vid midnatt. Glömde ibland själv att äta, men lagade middag var dag åt familjen. Sov fyra timmar per natt. Och hade så gjort i femton år ungefär.

Jag började tappa ord. Glömde namn och ansikten. Körde fel. Behövde TÄNKA att jag skulle lyfta benen för att gå, då min kropp inte automatiskt lydde mig. Och jag funderade på vad det var för fel med mig. Tidigt klimakterium? Min mor var bara några och fyrtio när hon gick in i det. Fel på sköldkörtelns produktion? Jag har en synlig knuta på körteln som kanske ställde till problem. En propp? Mina båda yngre systrar hade drabbats då båda har en ärftlig avsaknad av ett särskilt protein i blodet. Eller något annat?

Jag sökte läkare. Tog prover. Och hela sommaren försvann som i en dvala. För jag kunde inte vila mig i form. Jag irrade runt, skräckslagen för att min ledighet skulle ta slut innan jag tankat tillräckligt kraft. Så kom domen. Mina värden var fenomenala. Alla. Men jag mådde mycket dåligt. Jag hade drabbats av ett utmattningssyndrom och hade skyhöga halter av kortisol. Så blev jag sjukskriven.

Och just därför var förra sommaren den bästa någonsin. För det sa stopp. För att jag fick en andra chans. På livet. På mig. För OM jag inte blivit sjukskriven av en klok läkare hade jag ignorerat min belägenhet. Jag hade stretat på. Och idag hade jag nog inte funnits. Vilket gör mig ledsen. Vetskapen, att jag inte var rädd om mig själv, gör mig ledsen. Att jag drev mig själv in i något som inte på något sätt var bra. Det är ganska sorgligt. Och väldigt onödigt. Därför tyckte jag, Å, att sommaren 2012 var ”den bästa ever”. Även om denna kommer att bli ännu bättre!

"Queens of f*ing everything!" Fina Å och jag, feb. 2011

Sov gott