Idag. Ljummen. Den förde med sig
dofter. Av tidig sommar. Nyutslagna blommor. Nyklippt gräs. Varm jord. Styrkan
kände jag igen. Och dess ljud. Ty det rasslade i grenarna som ännu inte fått
annat än spröda blad och den förde mig snabbt framåt. Men idag var den ljummen.
Varm och liksom fylld av löften. Och skratt. Och snabba leenden.
Andra dagar. Iskall. Iskall driver
den genom märg och ben. Får mig att stålsätta mig som inför att hot.
Stridsberedd med kroppen, drar jag upp axlarna och kröker på ryggen. Den vinden
hånar. Cyniskt trycker den mig obarmhärtigt framåt, när den inte hotfullt drar mig tillbaka. Denna vind doftar inte. För inga dofter vågar sig fram i
dess närhet. Inget liv. Heller.
Storm. Virvelvindar. Smekande bris.
När man bor vid havet är den aldrig långt bort. Då är de vindstilla dagarna få.
De läiga lägena dyrbara. För ibland behövs lite stilla ro och tystnad. För att
orka med att tyda alla viskningarna i vindens humörsvängningar. Man måste få
vara ifrån. För att sakna. Och för att omvärdera.
Sov gott
Det blåser nästan jämt här oxå... Men i dag var jag tacksam för vinden, jag låg på altanen och läste och utan vinden hade det blivit alldeles för varmt för mig...
SvaraRadera