Att gå

Lämna. Gå. Uppleva en komplett tystnad. Under några mikrosekunder är det precis det jag vill. Få vara helt ensam. Det är lockande. Och kanske ansvarslöst. Eller är det egentligen att ta det största ansvaret? Att ge andra ett ansvar? Och varför skulle det ligga på mig? Att se till att andra utvecklas, lär sig ta sitt ansvar, växer som människor?

Vissa dagar hjälpte inte ens pw:n. Gick i två timmar. Kände ändå en odefinierbar känsla i kroppen. Det kröp i mig – jag måste gå fortare. Gick jag ifrån något eller gick jag till något? Jag visste inte. Jag vet inte.

Ilskan rev i mig. Min logiska, praktiska person undrade: vilken ilska? Blev än mer förbannad över frågan jag ställde mig själv. Inte katten vet jag! Ändå gick jag där. Och bubblade. Muttrade. Och glömde att ta in allt det vackra som fanns runt omkring. Lyssnade inte på sorlet och den underbara musiken ifrån någon trädgård. Sket faktiskt i det. Gick taktfast till musiken från min Spotifylista. Snabbt.

Ljudet var uppskruvat på max. Tittade inte ens upp på folk, utan stirrade envist ner i marken. Kände mig förbaskat otacksam. Till råga på allt. Inte ens ilsken kunde man få känna sig ifred, utan att samtidigt känna sig otacksam. Hur idiotisk fick man bli? När skulle jag sluta tänka på att vara tacksam!?? Hur djupt rotad var inte min uppfostran?? Lämna mig ifred!! Låt mig vara arg! Låt mig gå lite. Låt mig backa. Låt mig slippa vara den man lutar sig emot. För en sekund. DÄR var det nog. Roten till min ilska. Det som knöt sig i min mage. Det som gjorde att jag gick fortare och fortare.

Himlen var vackert rosafärgad och det doftade sommarkväll. Vissa färger – särskilt de blåa – var starkare men även de dämpade färgerna framträdde ur skuggorna. Jag tog ett djupt andetag. Jag skall gå. En dag. Det var ett löfte. Ett löfte som jag kommer ihåg. Nu i kväll – en helt annan försommarkväll. När jag kan gå mycket lugnare. Utan ilska.

Sov gott