Först
var det bara Syster I och jag. Innan Syster II och Bror föddes när jag var tio
år. Mina två farbröder hade två söner var, likaså min faster. Alla var unga
föräldrar – några och tjugo år – och min pappas bröder tyckte om att tetas med
pappa om just detta faktum. Att han hade avlat två döttrar. Och de två söner. Var.
En
kväll tröttnade min mamma på dem och följande replik undslapp henne: ”Javisst,
har ni två söner var, men den dagen mina döttrar kommer hem och säger att de är
gravida VET jag att det är mitt kött och blod – hos er kan vem som helst knacka
på dörren och påstå att ni skall bli farfar” De tystnade. Mina farbröder. För
de är inte dumma. Min mamma hade ju rätt.
Så
fick jag två söner. Och jag har ända sedan de föddes funderat på just detta som
min mamma sa. Om pojkars/mäns rätt till faderskap. Min rätt till att vara
farmor. För mina söners pappa älskar dem precis lika mycket som jag gör. Han
har varit där för dem lika mycket som jag. Tröstat, matat, hållit i handen.
Hejat fram på matcher, badat, förklarat och kramat. Han har plåstrat om,
uppmuntrat och uppfostrat dem – de är lika mycket hans söner som mina. Hans
kärlek till dem är lika stark som min.
Skulle
jag drabbas av någonting, så skulle jag veta att mina pojkar var i fantastiskt
goda händer. Och därför vill jag fira papparollen. För den är lika viktig. Som
mammarollen. I min omgivning finns många fina pappor. Mina kollegor är
fantastiska pappor. De talar stolt om sina barn. Leende. Vakar sjuknätter.
Vabbar och delar ansvaret med sin respektive. Och så slog det mig härom veckan:
vi samlar alltid ihop pengar till en nybliven mamma och hennes lilla bebis. Men
vi gör inte så när våra manliga kollegor blir pappor. Skämmes!
Alltså.
Tänkt och gjort: i efterhand firade vi tre av våra nyaste pappor. Med bok till
den lilla tjejen och de två killarna. Nalle. Och en termos för varm eller kall
mat, som de kan ta med när de följer med sina pappor på utflykter i vår. För att
vara pappa är livsviktigt. Precis som att vara mamma. Lika vackert. Och stort.
Och kom inte och ta det ifrån mina två söner!
Sov
gott
Viktigt - båda föräldrarna har betydelse för barnen och oftast (numera) förstår båda det och agerar utifrån att de just är - föräldrar - båda två!
SvaraRaderaPå min arbetsplats uppmärksammar vi alltid kollegor som får barn - både mammor och pappor, på min mans arbetsplats är det likadant, men kanske fungerar det inte så överallt - då är det på tiden med förändring ...
Ha det gott i kvällen!/Mormor
*ler* Vad härligt att det firas naturligt så på era arbetsplatser! Och ja, vi borde verkligen ha gjort så vi med - är så glad att jag kom att tänka på det och ändrade det! Och tack mormor för att du läser och kommenterar. Hoppas innerligt att du mår väl!
RaderaKram
Jag har inte riktigt den bilden av faderskap. Visst är den oerhört viktig men rollen känns mer helhjärtad för mammor än pappor. Men det är kanske jag som känner den typen av män?
SvaraRaderaHur som helst talar man ofta om jämställdhet för kvinnors skull, för att vi fortf lever i ett patriarkat. Men jämställdheten, en lika delad föräldraledighet mm mm skulle gynna även män.
Å barn.
Kram
Så klokt skrivet! Man jag är nog lite mer inne på Astas linje.
SvaraRaderaMen det beror nog på hur det har varit för en själv.
Kramar i massor finaste du / Jane
Du skriver lika klokt som vanligt Kära M:-)
SvaraRaderaTycker också att pappans roll är precis lika viktig som mamman, sedan är det i n t e all tyvärr som har en pappa som ställer upp lika mycket som andras som inte finns där att trösta, hjälpa eller skratta med sitt barn av en eller annan anledning. Men absolut pappa ledighet skulle jag krävt om jag hade fått egna barn i livet. Många söndagskramar till Bästkusten ifr Mia/ Nu blir det en morgon PW runt Ån i strålande solsken fast liiite blåsigt.
Bra att uppmärksamma både pappa och mamma på jobbet. Torde vara en självklarhet egentligen. Våra grannar firade ju min pappa på sitt sätt genom att dyka upp i lägenheten och hinka sprit. Ja, ja var och en har sitt sätt. Men det var ju på 70-talet det.
SvaraRaderaJag vet också att Pyret skulle vara o goda händer hos Challe. Han är jätteengagerad och det tycker jag nästan alla pappor är här där vi bor. Inte alls den där uppdelningen där mammorna står för omsorgen. Men det är bra att vara två om att ta hand om ett barn. Man kompletterar varandra liksom....oavsett kön..
Sen tycker jag kanske inte att man har rätt till sina barnbarn, vare sig man är farmor eller mormor. Barnbarnen har rätt till dom om de tillför något vettigt. Och det gör de allra flesta. Dock inte särskilt mkt i vår släkt. Då får man dra en gräns för att skydda både sig själv och sina barn. Men du behöver inte gå omkring och fundera över om du har nåt att erbjuda eller inte. Det vet vi båda att du har i massor. Och har man en bra och respektfull relation till sina barn så får man en nära relation till sina barnbarn...vare sig man är farmor eller mormor. Så tänker jag i alla fall. Kramar!
Fina Millan - du har så rätt. Man har egentligen ingen "rätt" till sina barnbarn. Faktiskt. Utan det är en respekt och kärlek som man liksom får göra sig förtjänt av. Absolut. Och då du och jag har liknande erfarenheter från våra egna pappor, så har jag verkligen varit vaksam i mina barns relation till deras morfar. Vilket, tack och lov, visat sig vara helt onödigt då de själva har skapat den typen av relation som de mår väl av.
RaderaOch visst finns det hemska pappor. Precis som det finns hemska mammor. Människor som egentligen inte borde vara föräldrar. Lika lite som de skulle få ha djur. Visst finns det otroligt många dysfunktionella vuxna. Som ärrar barn. Men mina pojkar - precis som Pyret, har en fantastisk pappa. Och det kan jag inte vara orättvis med att ta ifrån dem. Oavsett mina egna erfarenheter som barn.
Kramar
Håller med Millan - gener har inget att göra med var hjärtat är. Jag är gärna farmor eller mormor eller mamma eller moster eller faster till de barn som väljer att älska mig. På samma sätt som jag har rätt att välja bort de släktingar som aldrig älskat mig. Vi måste komma bort från alla konstiga blodskrav på kärlek och bara se till barnens bästa.
SvaraRaderaPRECIS - "blodsband" har inget med äkta kärlek att göra, per se. Man har ingen "rätt" för vare sig ditt eller datt. Det finns liksom inget "magiskt" med att man delar samma blod eller gener. Kärlek och respekt följer inte per automatik med det. Men. Jag har fått allt svårare för att tycka att BARA MAMMAN har "rätt till" sina barn. Det är kärleken och omtanken som skall avgöra det. Inte något egoistiskt behov eller självuppfyllande berättigande. Även om min pappa var som han var är inte det en egenskap jag skall tillskriva andra män. Även om jag har den relationen jag har till mina pojkars pappa, är det inget jag skall låta "förgifta" min syn på hurdan pappa han är.
RaderaJösses - ser här att jag var väldigt engagerad i detta.. *ler* Kommer sig nog av att jag vill att mina söner i framtiden, om det vill sig så vill säga, kan få möjligheten att bli bra pappor. Tillåtas bli fantastiska pappor. Och inte uteslutas från faderskapet, som det ibland blir. För min man och jag gör allt för att de skall växa upp med vetskapen om att pappor är lika viktiga som mammor, eller lika viktiga som två mammor, två pappor, ensamstående mammor, men också ensamstående pappor. Det har med kärlek och respekt för barnet att göra. Inte med VEM eller VAD du är till barnet. En mamma behöver INTE älska mer.
kram
På mitt förra jobb fick även den nyblivna pappan present/blommor, så även på min sambos. Tur att det går lite framåt!
SvaraRaderaSjälvklart är papporna lika mycket värda, lika viktiga för barnen. Lika självklart som att det finns dåliga både mammor och pappor.
Sov gott!
Lovely, vilket underbart inlägg och jag kan bara hålla med. Heja heja för denna fina skrivelse, kramar i massor fina Monica
SvaraRadera