Att beröras

Tango-mode. Mitt humör är tango: melankoliskt, passionerat och vemodigt. Utan någon egentlig anledning. Men nu är det så. Funderar kring saker man berörs av. Saker som får huden att knottra sig, sådant som gör att man håller andan eller sådant som man helt enkelt måste samla sig efter. Tänkte dela med mig av två sådana ögonblick. För att de fortfarande finns kvar hos mig. Förmodligen för alltid. För att jag inte skulle vilja vara utan dem.

En god vän, en speciell vän, tog med mig för att se en film en höstkväll. Filmklubben visade en äldre film som jag hade fått för mig att jag kanske ville se och min vän ville gå och se om den. Han hade redan sett den – men ville se den igen. Och han ville att jag skulle se den. Jag tror inte jag andades ut en enda gång när vi såg filmen. Den uppslukade mig och sögs upp av varje por i min kropp. Inte en enda gång kunde jag släppa filmduken med blicken. Tiden försvann. Mitt sällskap försvann. Och jag visste att jag aldrig skulle glömma filmen. ”Rename all the things and call them by their real name”

Förundransvärda fantastiska mening! Jag kunde inte resa mig ur biofåtöljen när lamporna tändes. Långsamt, med händerna för ansiktet, fick jag börja andas igen. Jag blev medveten om min väns blick. Han visste vad jag upplevde. Vi var sist kvar – en lång stund, innan vi gick ut i höstmörkret. Utan att kunna säga något, men utan att behöva säga något. Filmen hette ”Into the Wild”

En annan god vän, lånade mig en bok inför en resa. Han var säker på att jag skulle gilla den. Ur boken strömmade en flod av fantastiska funderingar, ord och formuleringar. Liggande på en solsäng, vid en hotellpool på Lanzarote, under en stekande februarisol rös jag av välbehag. Avundsjukt slukade jag författarens vackra språk. Glömde återigen tid och rum och lät mig föras bort.

Den här boken. Den här historien. Det enda jag har emot den är att jag redan läst den. Har därför inte kvar upplevelsen av att läsa den för första gången. Det ligger i min dåtid, i min historia.

När jag läste det sista kapitlet upptäckte jag att jag grät. Mitt bland alla semesterfirarna grät jag. Stora tårar. Tyst. Min väninna såg på mig och förstod. Inga fler frågor om solkräm. En hand på min arm. Boken hette ”Igelkottens Elegans”

Ögonblick i livet. Att beröras av. Spara på. Gömma och plocka fram. De dagar man drabbas av det vemodiga tango-modet.

Lev gott