Att våga

(Ett gammalt inlägg. Om våga.)

Våga bara din djävel! Bara våga. Då du.. Det sista bara som en väsning. Mellan tänderna. Mycket nära ansiktet. En som är större häver sin röst mot den som är mindre. I storlek. I erfarenhet. I mod att säga emot. Då är det lätt. Att väsande kräva en omvänd respekt. Den ihåliges respekt. Den som hotats fram. Den som bara innehåller outtalat hat. Om jag vågade skulle jag tala om hur dina ord brände i mig.

Att du vågar! Så modig du är! Att du vågar tala. Vågar att tiga. Vågar att säga emot. Tjaa, det är enkelt. Ibland. För då kostar inte mitt mod mer än att övervinna rädslan att stå inför publik. Andra gånger. Andra gånger kostar det mera att tala. Mitt liv. I ett hedersmord. I en stenkastning. I en hängning.

Vad vackra änglarna är mamma! Med sina vågiga hår. Är det därför Jesus också har vågigt hår? För att han är släkt med änglarna? Vet du min son, inte vet jag. Ja, kanske. Förmodligen är det så. Och visst är vågiga hår vackra. Men det måste vara sådär lagom. För att passa in. För spikrakt svintohår är fult. Och krulligt afrohår är inte ariskt. Nej, lagom skall det vara. Vågigt lockigt. Som änglarna.

Och hela tiden slog vågorna mot stranden. Tidevarv på tidevarv. Struntande blankt i vad människan gjorde. Om hon understod sig att våga (den djäveln!), om hon vågade betala vad det kostade och om hon hade vågigt hår. För. Vad bryr sig en våg om det? Likt Sisyfos har den en enda uppgift. År ut och år in. Att nå en strand – bara för att dras tillbaka för att åter nå en strand.

Sov gott