Att kanske

Kanske. Kanske är det ändå våren som är bäst? Den skira, nya våren. Den, som lockar fram de vita täckena av vitsippor under nakna trädgrenar. Den, där jag, som genom ett trollslag, ser björkens späda löv slå ut. Kanske. Kanske är det den som är bäst? Som när man för första gången kan somna en ljuvlig halvtimme i en trädgårdsstol? Med solens strålar varma nog att tina en frusen själ. Kanske.

Kanske. Kanske är det trots allt sommaren som är bäst? Den, med de ljumma vindarna som svalkar solvarma kroppar. Som bjuder på dämpade barnskratt i vattenbryn, vilka når ens öron, där man ligger utsträckt på en solsäng på en sandig strand. Grilldofter och ljudet av klirrande glas, långa, ljusa nätter igenom. Kanske. Trots allt.

Kanske. Kanske är det nog så att hösten är bäst? När de mörkare kvällarna gör att man kan dra sig undan, in i värmen. Man kan, med gott samvete lägga upp fötterna i soffan, vila ut, under en varm filt. Lyssna på det rogivande regnet, som smattar mot rutorna, väl medveten om att man inte behöver vara där, där ute. Kanske.

Kanske. Kanske är det, när allt kommer omkring, så att vintern är bäst? När jag kan fylla mina lungor med en kall, krispig luft, där jag går under en lysande, men ack så avlägsen, sol och knallblå himmel. Eller då jag sitter framför den varma, sprakande brasan, sippande på varm glögg. Kanske är det just då, ögonblicken är förklarade. Vem vet? Kanske.

Sov gott