Tacka
försynen. Guden eller ödet. Det må vara hur det vill med det. För i natt känner
jag mig tacksam. Medan jag städade, torkade dörrkarmarna, slog det mig. Att jag
är så förbaskat tacksam. Låt mig börja med det uppenbara. Så att det är klart
och undanstökat:
Jag
är tacksam för att jag är född i detta land, där det finns alla möjligheter
till demokrati och människors lika värde. Jag är tacksam för att jag har mat på
bordet och någonstans att bo. Jag är tacksam för att jag är frisk. För att jag
har mina sinnen i behåll. Tacksam för att vart tionde år har vi en sommar även
här på västkusten. Amen.
Sedan
till det jag först tänker på när jag funderar kring tacksamhet: mina otroliga,
fantastiska pojkar. Benjamin och Leon. Det går inte en dag utan att de fyller
mig med stolthet och med tacksamhet. Jag älskar dem in i döden. Så är det bara.
Punkt.
För
övrigt är jag tacksam över alla fantastiska människor jag har omkring mig:
familj, finaste nära vänner och väninnor, arbetskamrater, vördade
partikollegor, politikervänner, elever och bekanta. Tack alla för att ni är ni!
För att ni varje dag gör det ni gör och är det ni är.
Jag
är tacksam över min utbildning, mina fungerande lemmar, mitt snart kompletta
sinne. Över att jag kan lyssna till världens musik, över att jag känner till
lyckan av att läsa. Över att jag är fri att själv bestämma över mitt
förhållningsätt inför det som livet ger mig. Över att jag kan känna dofter och
smaker. Över att jag kan dansa och sjunga.
Så
tack.
Skönt att ibland bara stanna i allt som finns att vara tacksam över!
SvaraRadera