Att dö en smula

Ryckte närmare döden idag. Åldrades tjugo år i ett andetag. Bara sådär. Stående vid min diskbänk, med köttfärssåsen ångande på spisen, drog en skugga genom köket och lämnade mig med vetskapen. Insåg där och då att jag är trött. Mycket trött. Att många saker jag gör gör jag halvhjärtat för helhjärtat orkar liksom inte med.

Nej, det är ingenting att skämta om. Jag vet. Men om du hörde mina ord istället för att läsa dem skulle du förstå att jag menar allvar. Orden kommer långsamt över mina läppar. Läppar som är hårt anspända och hopknipna. Snåla. Med ett begynnande drag av bitterhet.

Kanske är det den nya vetskapen tillsammans med min tango-mode? Min tango-stämning? Den svårmodiga. Kan så vara. Men stående där i köket insåg jag att jag kommer att vänta förgäves på sommaren. Och att det är sorgligt att man under ett helt år så värkande längtar efter ljus och värme. Hela sin tillit sätter man till att ”det blir bättre sedan”, ”bara jag orkar till sommaren”. Men. Det finns inget sedan. Sedan är nu, och nu kommer snart också vara förbi.

Och så måste jag orka. Ännu en tid. Och sätta min tillit till något som aldrig blir. Så jag dog en smula. Luften pös ur mig och lämnade mig hopsjunken och åldrande vid min köttfärssås. Ty jag insåg mitt behov av värme. Av ljus. Och också att det aldrig kommer att stillas. Framför mig såg jag en tung regnig höst, med elever som inte blivit fyllda med ljus och värme, sittande i monotoni. Fast i en genomsur verklighet.

Så jag kände att. Det är dags att ge upp. Sluta vänta. Inse att det är så här det är. Inget att göra något åt. Och så är vi en dag närmare döden. Men jag är närmare än så. Trött. Jättetrött.

Hoppas ni är mera vän med mörker och regn! Ha en fin kväll.

Att vara en oxymoron

Skitgott. Jätteliten. Paradoxala förstärkelseord. Två, diametralt olika ord, sätts ihop och där det första ledet förstärker det andra. Skit. Gott. Alltså gott – otroligt gott. Jätte. Liten. Alltså liten - mycket liten. En stilfigur som också kan kallas för självmotsägelse. Jag är en oxymoron. Så är också du.


För. Lämnar du mig nu kommer du aldrig att träffa någon som mig igen. Aldrig. Vet inte om det är ett hot eller ett löfte. Men likväl är det sanningen. Ty, just jag, här och nu, är unik. Inget av det jag känner, säger eller tycker är unikt. För inget är nytt under solen. Allt har hänt. Alla drömmar har drömts, alla själar har krossats. Men. Just DEN HÄR sammansättningen, som är jag, är HELT unik. 


Tro mig. Du kommer kanske möta mina ögon igen. Men till dem kommer att annat leende höra. Du kommer känna min doft någon annanstans, men det åtföljs av en annan smak. Min åsikter kommer att uttalas på ett annat språk, men handlingarna kommer att skilja sig från mina. Ibland kommer den nya kombinationen vara till det bättre. Ibland till det sämre. Men just denna kombination finns bara här. I mig. I det som är jag. 


Bland stilfigurer är jag en oxymoron. Ouniktunik. Alltså unik – ounikt unik. En självmotsägelse. Och därför är jag svår att släppa. För släpper du mig finner du aldrig någon mer som mig. Du kommer att hitta fragment av mig i andra. Vissa delar kommer att vara bättre, andra sämre, Men aldrig någonsin kommer du möta någon som mig. Och jag kommer aldrig möta någon som dig. Mera. 


Som oxymoroner vilar inget ansvar på oss – ty allt är redan sagt och gjort. Eller så vilar allt ansvar på oss – för i just denna blandning är allt nytt och unikt. En kittlande tanke. Skrämmande. För antingen slipper jag dig för all evighet. Eller så förlorar jag dig för alltid. Dito du mig. Bara så att du vet. 

Ha en god fredagskväll!

Att virka

Ett krokigt pekfinger. Invecklade och otroligt komplicerade mönster. Min älskade farmor. Som hon älskade oss alla. Önskar hon inte dött så tidigt. Alltför fort. Utan att vi kunde ta farväl. Hon dog en eftermiddag. Sittandes på en buss. På väg till läkaren. Utan någon av oss i närheten. Bland okända människor. Hon blev knappt över 60. Alldeles för tidigt. På tok för tidigt.

Min älskade farmor. När hon inte lagade mat eller bakade till alla nära och kära virkade hon. Eller broderade. Fantastiska, intrikata mönster. Hon broderade bonader, tavlor, gardiner, dukar och blusar. Virkade tre uppsättningar dukar till alla barnbarnen: vita till året-runt, gula till påsken och röda till julen. Varje gång jag tar fram något av det hon broderat eller virkat, hissnar alla av beundran och häpnad. Min lilla farmor. Varsamt stryker jag handen över blomslingorna. Drar i spetsarna. Tänker på hennes kroniskt krokiga pekfinger.

Min farmor var en sagoboksfarmor. Hon hade ett grått hår som nådde nedanför hennes knän och som hon kammade och flätade varje morgon och sedan satte upp i en knut bak på huvudet. Hon hade fina plisserade kjolar, men alltid heltäckande förkläden över dem. Hennes skratt var klingande och hennes famn stor. Trots att hon var så liten. Hennes båda ben var lindade. Hon hade stora, fula, öppna sår på dem båda. Som aldrig ville läka. Trots många operationer. Smärtan måste ha varit svår.

Hon kunde många sånger, min farmor. Jag minns alla kvällar när vi hade släktkalas. Männen satt oftast kring det stora bordet i köket. Väntades på att bli serverade. De satt där och spelade kort. Och drack. Kvinnorna och barnen höll sig i bakgrunden. När männen blev för högljudda och alltför yviga i sina rörelser, satte sig min lilla farmor mitt bland dem. Vi hörde hennes spröda stämma ta upp en gammal sång. En sång som talade till alla missförstådda, ensamma ungerska män. En sång om allt de lämnat. Och allt de aldrig fått. Männen tystnade. Farmors röst växte i styrka. Ur denna lilla kvinna, med knut i håret och förkläde, sprang en stark och vacker sång. En efter en började männen sjunga med. Inte vackert alls, men med vördnad. Deras hetsiga röster lugnade ner sig, rörelserna begränsades till att torka bort några vilsekomna tårar. Min älskade farmor, David mot Goliat. Och ännu en gång vann David.

Min älskade farmor. Som dog alltför tidigt. Men som jag mött på andra sidan drömmen. Flera gånger. Szeretlek drága Anyó.

Att misströsta

Allt har hänt slag i slag. Inte en minuts ro. Först det ena och sedan det andra. DU har knappt hunnit andas ut förrän nästa katastrof drabbat dig. Precis när du kommit upp till ytan, känt dig levande, har du slagits tillbaka ner i kvicksanden. Och där trampar du – allt tröttare.

Ser på dig att du är trött. Och ledsen. Illa till mods över din situation och uppgiven. Du förebrår dig själv och beskyller dig för att vara oförmögen. Till och med lite otacksam. För visst har livet givit dig lite ljuspunkter, några saker att vara stolt över. Dina fina barn till exempel. Du ler när du talar om dem. Men sedan drar tröttheten en grå skugga över ditt ansikte.

Du misströstar. Undrar om lyckan bara var såhär? Små, mikrokorta andetag i en räcka av sammanfallande korthus? Var det kanske allt? Kanske var det inte meningen att man skulle vara utvilad, lugn i själen och utan en konstant oro? Kanske var det så här det var tänkt? Och allt annat var en redigerad iscensatt show på illusionernas estrad? Så du misströstar.

Du. Det kommer att vända. För olyckor och katastrofer varar inte för evigt. Precis som lycka och tur inte heller varar för evigt. Det kan se olika ut för olika människor, under olika tider, men en sanning som håller är att inget varar för evigt. Inte lycka och inte olycka. Så. Bida din tid. Vänta ut den. Och medan du väntar, ta vara på de korta stunder av ljus som ändå finns. Den sekunden, eller dagen av lycka gör att du orkar flera dagar av olycka.

Sov gott min vän – och alla andra!

Att hölja blicken

Läste ikväll ett inlägg av Asta - läs här. Läs sedan mitt inlägg.

Ja. Att hölja den. Att täcka sin blick, gömma den. Bibeln är fylld av dylika uppmaningar. Att hölja ditten eller datten. Önskar i min mänskliga litenhet att en kunde höja blicken. I stället. Se att blodet som flyter i oss gör det på samma sätt. Att ingen av oss kan se rätt in i solens starka sken. Att vi alla är människor. Punkt.

Vänta lite nu. Innan du blir arg och lämnar mig. Vänd dig inte bort från mig. I vredesmod. För jag respekterar dig. Respekterar dina åsikter. Ditt äckel. Ditt förakt. Anser till och med att du har rätt till det. Ty jag respekterar demokratin som ger dig den möjligheten. Därför respekterar jag dig. Utan att döma. Tro mig. Men. Jag håller inte med dig! Skulle aldrig förmå mig att ta de orden i min mun. De ord du använder.

Inser att du och jag nog skulle ha svårt att förstå varandra. Så där på djupet. Även om jag respekterar dig. För i den världen jag lever i blandar jag inte ihop religion med traditioner. Jag drar inte populistiska, dåligt underarbetade slutsatser. Jag tror inte att man är friare som kvinna för att man solar och badar topless och i string. Trots att det varit ett val jag varit fri att göra hela mitt liv, har jag valt bort det. Jag har också valt bort att vara heltäckt. Heltäckt liksom vissa muslimska kvinnor, heltäckt liksom de djupt kristna kvinnorna i Amishrörelsen i det demokratiska landet USA. Jag har valt bort att gifta mig för tidigt, något vissa muslimska kvinnor och män inte haft möjlighet att göra, lika lite som de djupt troende kristna mormonernas kvinnor haft valet att bli den 1:a, 2:a eller 3:e hustrun.

Jag är rädd för fundamentalister. I alla dess former. Ty de har blickarna höljda. Dolda och gömda. Men jag begår inte misstaget att tro att de endast finns i en form. I en religion. I en tradition. De finns överallt. Till exempel bland badande kvinnor i ett badhus som drar snabba, dåligt underbyggda slutsatser. Och blir äcklade.

Nej. Gå inte. Har jag sårat dig? Irriterat dig? Uttrycker jag mig kanske inte tillräckligt ”svenskt”? Men jag ÄR svensk. Till och med så förhärdat svensk att jag tror på demokrati, på fria val, på att samtala lugnt om vädret med obekanta på en fest. Och jag tilltalar inte folk på bussen, i kön eller i hissen. Och jag respekterar dig. Och ditt äckel. Men jag tänker aldrig hålla med dig.

Däremot tänker jag fortsätta försöka förstå. Och genom förståelse, få till en förändring. Genom att lyssna, kan man ge de verkligt förtryckta en röst. En möjlighet till att modigt bryta en gammal tradition och veta att man inte blir lämnad helt ensam. Att fördöma, utan en rättvis rättegång, leder aldrig till något bra. Någonsin. Det leder till rädsla, okunskap och onödigt äckel.

Så. Du har lämnat mig orerande kvar. Jag talar ut i tomma intet. Ut i en rymd som slukar mina ohörda ord. Nåja. Tystas jag finns det andra som mig. Som fortsätter mitt tal. Tills någon hör. Och lyssnar!

Sov gott!!

Att ta farväl

Här. Framför TV:n och fotbollen har jag tagit ett bitterljuvt farväl. Ett sista inlägg och sedan radering av alla 366 inläggen. Delete. Bara så där. För jag bloggade på en annan portal innan. Mitt första inlägg skrevs den 10 juli 2011 - snart ett år sedan. Och sedan bloggade jag i princip en gång om dagen. Dubbelbloggade ett tag. Både här och där. Men nu är det slut. Nu är jag bara här. 


Ikväll blir det en upprepning. Av ett inlägg från den gamla bloggen. Ber därför om ursäkt till de som eventuellt redan läst detta. Men orden och känslan är densamma ikväll. Och därför behöver man inte leta efter nya uttryck. Varsågoda:

Att falla in i mönster

Nu är det sådär. Igen. Den kompakta tystnaden. Som lägger sig som en våt filt över vardagen. Över den dyrbara, ack så svårfunna, vardagen. Det spelar liksom ingen roll hur högt man ropar. Skrattar. Vränger ut och in på sig själv. Samtalar. När alla ljud faller till marken innan de ens fått lov att utvecklas. Duns. Platt fall bara. Två centimeter från munnen.

Tystnaden är tung att bära. Luften fylls av inbillade förebråelser. Blir grogrund för fatala missförstånd. Misstänksamhet. Kyla. Ensamhet i tvåsamhet. Utstraffad. För gud vet vad. Av gud vet vilken anledning. Häver rösten för att riva ett hål. Sticka sönder tystnaden, tvinga till samtal. Bara för att mötas av ett kompakt ingenting. Alls.

Slås mot kraften som vill dra ner. Ner till samma simpla, gutturala nivå. För tystnaden är inte min – vägrar göra den till min. Min är talet, samtalet. Att försöka klä i ord. För att ge den andre en chans att förstå. För att få en chans att förstå den andre. Tonen är fri från anklagelser, kryddad med viljan att förstå. Förringa det egna, till förmån för de andras. Men här faller det platt. Duns.

Nu är vi där. Faller in i det invanda gamla mönstret. Frivilligt? Utan att ta lärdom av det som varit? Bryr mig inte alls om det längre. Inte ett dugg. Faktiskt. För tystnaden är inte min. Och jag faller inte in i gamla mönster. Om jag får välja.

Ha en skön söndag!!!

Att skriva 100 inlägg

Det är det hundrade inlägget – på den här bloggportalen. Tänk, hundra tankar av ingenting och allting. Av stort och smått. Och ödmjukast inser jag att det faktiskt finns sådana som följer mig, i alla fall med jämna mellanrum. Det är stort det. För inte skriver jag egentligen om sådant som skulle kunna förändra världen. Om sådant som skulle kunna omstörta våra verkligheter. Nej, inte alls. Och inte skriver jag om vem jag är. Utan bara om det jag tänker. Men kanske är det så att jag är det jag tänker? Vem vet?

Om någon undrar så kan jag berätta att jag skriver mina texter direkt. Sittande på en divan-del i en soffa framför en öppen spis. Ibland värmer dess eld mig, men nu, under ljusa sommarkvällar, vilar den tyst och jag riktar min blick ut genom det stora franska fönster jag har vid min sida. Jag tittar på min spirea, på syrenen, på aklejorna utanför. Och låter tankarna vandra. Fritt.

Irl – in real life – är jag oftast ytterst stridbar. Drar mig inte för obekväma sanningar och inte heller för att höja rösten för de som inte har en egen. Med åren har jag dämpat mitt patos en aning, men misströsta inte. Det är enbart för att mina antagonister inte skall kunna mäta min styrka i en prolog. Så istället för att skjuta direkt, bidar jag numera min tid. Studerande den andre.

För man lär sig väldigt mycket om människor och om olika sätt att se på saker och ting, olika sätt att förhålla sig till ämnet om man kan hålla sig i bakgrunden till en början. Det har jag lärt mig. Blivit bättre på. Och om man ser på alla man möter som människor, fast var och en med sitt bagage, sina erfarenheter, kan man också få ner samtalet på en kommunikativ nivå. Där möjligheten för två kontrahenter att mötas är större.

Men. Det är irl det. Här bara tänker jag. Funderar jag. Och ni läser ändå. I alla fall ibland. Fantastiskt. Och vet ni vad? I en perfekt värld – sådan där som finns i botoxfixade tv-serier – så skulle jag vilja sitta på min divan och fundera hela tiden. Jämt. Och kunna leva på det. Men. Irl fungerar det inte så. För precis som alla pojkar vill bli fotbollsproffs (och många flickor med) och många tonårstjejer vill vara med i Top Modell/bli sångerskor/skådespelare är det många medelålders damer som vill bli navelskådande författare. Och då måste man utmärka sig. Eller sälja sig.

Därför fortsätter jag med bloggandet. Tills jag blir för trött. Och fortsätter att vara stridbar i mitt yrke och som förtroendevald. Så länge jag orkar.

Hoppas ni har en härlig midsommardag!

Att packa ihop

Så blåser vi ut ljusen. Dukar av bordet och ställer bort alla extrastolarna. Sopar ihop de nedfallna blommorna och knölar ner linneduken i tvättkorgen. Tar in fasadflaggan och startar en diskmaskin. Festen är slut. Skratten har klingat ut och samtalen tystnat. Nu finns fotografierna kvar. Och de dästa magarna.

Liksom vi monterar ner dagen, monterar naturen ner det nattlånga ljuset. Som en sista hälsning låter det oss få en skymt av ett milt nattljusmörker i öster. En sista smekning över kinden. Innan det lägger sig till rätta de få timmarna det kan vila i ett dunkel. Men det vilar leende, ty det vet att nu, nu vänder det. Nu får det längre och längre tid på sig att vila. I ett allt svartare mörker.

Vemodigt. Lite grann i alla fall. Förgängligt. Förvisso. Flyktigt, obeständigt, kortvarigt. Absolut. Precis som det alltid varit och alltid kommer att vara. Detta nordliga sommarljus. Men lite bitterljuvt har jag i alla fall haft möjligheten att se, i år, vad jag snart kommer att förlora. I motsats till tidigare år – då natten var skymd av tunga regnmoln.

Jag står och handdiskar de glas som inte fick plats i diskmaskinen. Och genom mitt fönster ser jag på förgängligheten. Och plötsligt hör jag en sång hitbjuden av minnet. En sång jag ofta sjöng i början av mina tonår. Och texten är fortfarande vacker. Även om artisten för längesedan falnat i sin glans. Lyssna med mig. I natten.

Ha en underbar natt!!

Att fira midsommar

Midsommarstång och midsommarkransar

En speleman spelar och barnen de dansar.

En nubbe för mycket en pappa tar

En pojke i hörnet har inga tårar kvar.

Vår blågula fana mot himmelen svajar.

Vi kiknar av skratt och i lekarna vajar.

En mamma hon dansar nog allt lite vilt.

En flicka hon gömmer sig under sin filt.

Humlorna surrar i blomsterbukett.

Av jordgubbar fyller vi magarna mätt.

En flicka hon sitter på bänkens kant,

För henne ej midsommar är likadant.

För oavsett regn eller solsken klar,

för många dagen är underbar.

Men oavsett regn eller solsken klar,

andra önskar att ej finnas kvar.

Hoppas ni alla firar en finfin midsommar!!! Och om ni inte firar, önskar jag er en härlig fredag!!

Att vara två

Idag var jag inte ensam när jag klippte häcken. Betraktade du mig utifrån, från gatan, så verkade det nog så. För där stod jag, uppflugen på en stege och sträckte mig över häcken med min elektriska häcksax. Helt mol allena. Om du inte hade förmågan. Gåvan, att se. Se den lilla flickan som satt vid mina fötter.

Först var inte jag heller henne varse. För med mitt dåliga öra och med saxen som lät, är det svårt att höra revorna öppnas. Det var när jag sänkte min arm och därmed stängde av häcksaxen, som jag hörde det svaga nynnandet. Och när jag klättrade nerför stegen mötte jag hennes blick. Hon log. Mot mig, sittande där på ena stegpinnen.

Hon hade en liten hätta på sig, var barfota och hade en fläckig, mörk klänning. Under hättan stack rufsiga flätor ut. Hon rättade till en hårslinga som smitit ut, och i den rörelsen kände jag plötsligt igen henne. Det var flickan från fattighuset. Hon som nu gjorde dagsverken på en av gårdarna som fanns här i närheten. Hon såg glad ut. Så hoppade hon ner från min stege.

Då jag följde henne med blicken såg jag plötsligt korgen. Och den flätade väskan. Det verkade som om hon varit till arbetarna med mat. Bredvid korgen låg också ett par träskor som hon stoppade ner fötterna i. Så hörde jag ett porlande. Och flickan log mot mig när hon såg att jag förstod. Hon hade tagit en paus, sittande på en sten hade hon svalkat sina varma fötter i en liten bäck. Och då hade revan öppnats. Och jag fick sällskap. Precis som hon.

Jag blev stående. Och såg henne gå bort mot husen mittemot, svingande på den tomma korgen, nynnande på en sång. Och jag blev varm i hjärtat. Glad över att ha fått träffa henne ännu en gång. Så fortsatte jag klippa häcken.

Sov gott alla!!

Att vara en unik refräng

Helt plötsligt ser du henne i dig. I din hand som hänger i luften. Sättet den är vinklad på. Med handflatan lite halvt uppåtvänd och fingrarna tätt sammanhållna. Helt plötsligt hör du hans röst eka i din. Exakt samma fras, uttalad med exakt samma betoning. Tiden står still och du glömmer vad det var du egentligen höll på med i nuet – vad som ledde fram till att du gjorde som du gjorde, eller sa det du sa. Du har blivit som dem.

En gång lovade du. Med handen på hjärtat. Svor dyrt och heligt. Att du aldrig skulle bli som dem. Någonsin. Inte i någonting. Inte göra samma missar som de, använda samma uttryck, stagnera som de. Och du lyckades. I det mesta. Du gjorde medvetet andra val. Undvek de uppenbara fallgroparna. Väjde för de banala fällorna de omedvetet gillrade. Du kryssade dig fram genom rum efter rum av de stelnade normernas museum. Skickligt medvetandegjorde du andras misstag.

Bra dagar kände du dig unik. Dåliga dagar som en dålig karbonkopia av något som var mycket större. Du valde även här. Valde att räkna de bra dagarna. Ty, att räkna de dåliga dagarna hade ett helt eget rum inrett i normernas museum. Och du var ju inte som de. Ända tills du står där. Med handen lyft i en gest och med rösten fylld av ekon från förr. Och det slår dig. Att trots ditt unikum, är du en upprepning. En refräng. En unik refräng.

För. Man är den man är. Man har den historia man har. Punkt. Varken sämre eller bättre. Det spelar ingen roll vart man flyttar. Hur många gånger man byter namn, identitet. Gör klassresor. För man är den man är. Och när du står där, drabbas av insikten och accepterar den – DÅ, först då, är du verkligen fri från den.

För då kan du växa och bli en egen person. Hela du. Med en historia. Som innehåller gott och ont. Men med makt att välja. En ny inriktning. Då kan du lugnt flytta – eller bo kvar. För vad andra tycker eller anser eller placerar in dig i kommer inte spela någon roll. För då har du, på djupet, blivit du. Med nya verser att foga till de gamla och med återkommande refränger. Som inte längre kommer att göra ont att lyssna på.

Ha en god natt!!

Att lägesrapportera

Så. Första dagen på min inarbetade (vi kommenterar inte det vidare, ok?) semester. Och hur är läget då då (eller: hurelegedårå?) Tja, det är nog väl, tackar som frågar. Huvudet upp och fötterna ner så att säga. Man har hälsan i behåll och tak över huvudet. Jomensåatteee.. Perfa, helt enkelt. Och du då? Hur har du det? Allt väl?

Så kan vi ju göra. Svara som vi brukar. Som vi är uppfostrade att svara. För gudbevaremigväl om vi liksom hänföll åt att beskriva det vi känner. Så där ärligt. Du vet, som vissa människor gör. Och då skruvar vi lite besvärat på oss och känner oss obekväma å den andres vägnar. Men. Jag tänkte bryta mot konvenansen. Här och nu ikväll.

Saker och ting är faktiskt bra. Träffade Syster II igår på grill hemma hos mamma och pappa. Fick tillfälle att träffa allas vår kära Asta på en fika. En fika på nästan sex timmar. Bara för att vi mådde så väl ihop, så tiden rann iväg. I dag kom älskade Å förbi med karl och dotter på en inomhusgrillning. Vi skrattade – som vanligt – till vi kiknade. Mina älskade pojkar mår toppen. Har landat i sommarlov. Allergierna de har har inte slagit ut dem helt. Så det är finfint.

Eller inte. På grund av två saker. Först: dagens i-landsproblem. Jag tror inte jag klarar av en mörk och regnig sommar. Kall och blöt. Den lägger sig som en våt, trött filt över mitt sinne och gör min kropp trög och tung. Den kramar ur mig lusten, lekfullheten och leendena. Sången och dansen. Jag fryser. In i märgen. Och törstar efter ljus. Och värme. En dryg vecka med ljus och värme i maj täcker på intet vis mitt behov. Jag skrumpnar.

Sedan: en ganska allvarlig sak. Jag har nu fått ett läkarutlåtande om att jag nog är på väg att krascha. Har haft en hel del åkommor under hösten/vintern som jag total ignorerat, men som jag faktiskt sökte för för en dryg vecka sedan. Och nu har svaren kommit. ALLA mina fysiska värden är fenomenala. Hur bra som helst. Järn/blod/sköldkörteln/ämnesomsättning/äggviteämnen/urin och avföring. Allt är läroboksexemplariskt. Men mina ryckningar, yrsel, migrän, avsaknad av aptit med mera kvarstår. För min läkare var det solklart. Min kropp sänder tydligen signaler med blåljusen på om att jag MÅSTE vila/sakta ner/stressa av.

Så, nu sitter jag här. Mitt i en fantastisk vardag. Med få bekymmer. Och längtar efter ljus. Och värme. Och vila. Och vila.

Hoppas ni får vila sött i natt!

PS. Dessutom skall jag klippa av mig mitt hår. Jag börjar tappa alldeles för mycket av det. På torsdag. Ja, jag säger då det... Och därmed nog om detta!!

Att reagera instinktivt i ett då

Vad det är som gör att jag känner som jag gör har jag ingen aning om. Bara att jag reagerar. Hela mitt väsen gör det. Det är som om min hud krymper, lämnar delar av mig bart för dig. Bart och blottat. Skulle vilja sträcka ut handen och röra vid dig. Röra vid den fina skarpa linjen vid din käke. Känna den tunna mjuka huden precis där vid slutet av din käklinje, under örat. Känna ditt hjärtas slag just där. 

Men jag skulle bara röra försiktigt vid dig. Skulle jag våga mig på mera skulle jag nog brinna upp. Då skulle mina känslor för dig bli alltför skrämmande stora. Jag är helt övertygad om att det skulle skrämma dig från vettet. Du skulle dra dig undan. Jag skulle få stå där skamsen med allt jag känner avslöjat. För vet du vad? Trots att jag är så öppen, social och utan hemligheter är min kärlek till dig en ytterst välbevarad hemlighet. 

Hade jag reagerat på dig som jag känner hade jag sakta kysst dig. Då hade jag fått dig att berätta om ditt riktiga jag – det där jag faktiskt känner till. Som du låtit mig få små, små glimtar av. Vi hade vågat sitta sådär riktigt nära. Flätat ihop våra ben, lärt känna varandras doft. Då hade vi vetat – inte bara anat och trott. Och du – då hade vi vetat om det var ämnat eller inte. Istället för att gissa. Och undra. Vi hade kunnat vara tysta tillsammans. Vilat trygga i tystnaden och vetat att vi delar den. 

Vi hade kunnat prata bort en hel natt. Bara för att vi visste att den var vår och ingen annans. Vi hade kunnat dela tankar om drömmar. Skrattat åt varandra. Bara för att sedan kyssas igen. Det hade jag gjort om jag tillåtit mig reagera instinktivt. Bara så att du vet.

Sov gott och dröm sött!

Att måsskriklyssna

Havet. Det öppna havet. Det oändliga vattnet. Som verkligen existerar som förstärkning till sinnesstämningar. Oavsett djupet hos dem, oaktat deras ljusstyrka. Jag är född här. Här på västkusten. På den öppna västkusten, den utan alla öar, kobbar och skär. Den med ett öppet hav som endast bryts av mötet med himlen. Jag måste ha denna vidsträckta öppna vidden, men jag kan inte bo vid randen av den. Låt mig förklara.

Havet har lika många färger och skepnader som en tänkande människa har sinnesstämningar. Vissa av dem älskar jag, då de lindrar min egen vilsenhet och stärker det lyckliga i mig; skrattet, leendena. Andra delar skrämmer mig, spär på min missmodighet, ökar min alienation. En fantastisk, sammetslen, rosa skymning, som är mättad av doften av salt och tång. Med fötterna nedkörda i vit sand som ännu är ljummen efter dagens sol och måsarnas skri i ett fjärran långtborta, mår jag fantastiskt. Jag tar djupa andetag för att bunkra upp av den förklarade luften. Den som mättar mig med sommar. Med de höga dynerna bakom mig njuter jag av att vara en del av ett större sammanhang, att höra ihop med alla de andra som också njuter av samma syn som jag, men samtidigt är jag lite dold för de andra, precis som de är dolda för mig, och min upplevelse känns exklusiv. Men ändå delad. 

Eller ta en iskall dag, mitt i den råkalla vintern. Havet är tystat av sig själv. Det håller sina hemligheter osynliga för oss under ett självvalt täcke. Jag går längs med randen av kanten. Snön knirrar under mina fötter och en ystert nytvättad sol sticker mig i ögonen. Varje andetag jag tar känns klart och välgörande. I allra högsta grad känner man att man finns här, just nu. Tankarna föds med lätthet och många stora frågor finner sin lösning. 

En stekhet sommardag. Jag ligger på magen på min filt och handduk och blundar. Jag vill spara just detta ögonblick på burk, då det fyller mig med sådan tacksamhet, sådan lycka. Ledig, värme, salta bad. Sorlet av mina pojkar som spela strandtennis. Melonbitar ur plastlåda. Svettiga smörgåsar. Kylväskan ställd i parasollets skugga. Nonsenssamtal om allt och ingenting med de bästa människor man vet. Snabba dopp, långa bad. Lata dagar. Havets vidunderligt vackra sida. Men det finns andra gånger.

Jag skulle aldrig vilja bo precis vid havet. Inte här. På denna västkust. För havet kan möta mig på annat vis också. Långa, mörka månader med regnet piskande mot fönstren. Vid mitt älskade hav rullar en kompakt mörkgrå matta ut sig. Grå är himlen, grå är havet. Vinden får havet att höja och sänka sig i plågor. Det skriker åt mig och ger en röst till alla de som ofrivillig har fastnat i det. Genom vindens tjut hör jag alla deras röster. De kallar på mig. Vädjar till mig. Ilsket spottar havet vitt skum mot mig och river och sliter i mig. Måsarnas övergivna vemodiga skrik för mitt blod att rasa. Och längta. Bort. Efter något annat. 

Andra gånger väller en dimma fram över havet. Tjock och sjuklig bäddar den in allt i en våt filt. Inga älvor kan dansa i den dimman. Bara tjocka, feta troll kan ta sig fram. Detta hav skrämmer mig. Matar mitt tango-jag med melankoli. Inget här andas vän.

Detta hav är min nemesis: jag kan inte leva utan det, men jag kan inte leva på randen av det.

Ha en god lördag alla.

Att skaffa ett varför

Ett varför – en anledning. Så ENKELT. Bara så där. L sitter i baksätet i bilen och på väg hem från någonting säger han just så: ”Men då får du skaffa ett varför”. Och det slår mig, att ja, precis så lätt ÄR det faktiskt. Finns det ingen tydlig och klar anledning, ja, då skaffar man sig ett varför. En anledning. På gott och ont.

På gott och ont. Precis som allt annat här i livet. Yttrandefrihet – på gott och ont. Religionsfrihet – på gott och ont. Livet – på gott och ont. Och det här, med att ”skaffa ett varför”. För att på ont kan man rättfärdiga alla onda gärningar. Man kan ta på sig en offerroll och frånsäga sig allt eget ansvar. Skylla ifrån sig. För att man ju faktiskt då hittar anledningar till att göra som man gör.

På gott, å andra sidan, innebär ju detta ”skaffa varför” att man faktiskt måste se de anledningar som finns till att göra det som är gott i livet. Det som man gör baradärföratt. Det som man unnar sig. Och som den pliktmänniska man är, känns det alltid gott med att det finns en logisk och fullt realistisk anledning till att man gör som man gör.

Min L känner sin mamma. Vet att hon måste ha ett varför. Särskilt de gånger livet handlar om det onödigt goda. Då föresvävar henne inte tanken att bara göra det. Aldrig. Hon måste ha en orsak. Och då tyckte L att hon faktiskt kunde skaffa sig det. Skaffa ett varför.

Han är klok min L. Väldigt klok. Och jag tänker skaffa en massa varför denna sommar. Till att bara vara. Utan att ständigt vara på väg. Någonannanstans.

Ha en fin helg alla!!

Att vända i trappen

Jag saknade dig. Insåg där och då att jag saknade dig. Sittande hemma i mitt rum. Med filosofiboken uppslagen inför slutprovet. Min hand blev stilla, slutade anteckna och mina ögon stirrade oseende in i spegelväggen som hängde på väggen mittemot. Vad konstigt att jag inte förstått det tidigare! Att det var dig jag saknade.

Länge hade vi varit kompisar. Hängt i samma gäng. Varit iväg och dansat på en massa ställen. Innan jag fick körkort var det andra som körde. En massa kvällar, nätter, på olika pubar och restauranger. Vi hade skrattat ihop. Fnissat åt min rädsla när vi tittade på skräckfilmer. Till och med dansat tätt ihop. Men vi hade bara varit vänner.

Jag tänkte på ditt vackra leende. Lite snett så där. Med en grop vid ena mungipan. Dina mörkblåa ögon. Mörka hår. Vackra händer. Varför hade jag inte sett det innan? Visat dig att jag sett det? Hade det gjort någon skillnad? Betydde det månntro något för dig att jag hade sett? Jag kunde inte bli sittande i rummet. Helt plötsligt rymde det inte alla känslorna jag hade. Ut, jag behövde komma ut, snabbt. Utan någon föraning kändes det helt plötsligt som om det var väldigt bråttom.

Bilnyckeln vreds om i tändningslåset och den lilla Bubblan väcktes utan problem. Det jag ville säga dig skulle jag säga öga mot öga. Det fanns ingen tid att förlora. Inget alls att förlora. Ju mer jag tänkte på det desto klarare såg jag allt. Alla tecken som funnits där hela tiden. Förbannande mig själv att jag inte förstått tidigare. Att det var dig jag saknade. Dig jag längtade efter.

Så stod jag utanför din port. Beslutsam. Redo. Att öppet möta din blick. Och att berätta att jag åtrådde dig. Behövde dig. Två trappor upp bodde du. Men jag ringde aldrig på din dörr. Du fick aldrig höra det jag ville säga dig. Jag vände i trappen.

Ut från din lägenhet hörde jag musik. ”Snart tystnar musiken” med Tomas Ledin. Och med ens mindes jag vems favoritsång det var. Hon hade mörkt lockigt hår. Stort leende och långa ögonfransar. Hon var på andra sidan dörren. Med dig. Och utanför här stod jag. Men min nyvunna insikt. Och förstod att jag kommit försent. Så du, jag vände i trappen. Och höll tyst om det som jag insett. Ända tills nu.

Ha en fin natt alla!

Att våndas

Inga stora macrometatankar hittar sin väg in i mitt medvetande i denna nya dags första timma. I natten fastnar min tanke vid det lilla, det nära. Oroas över allt möjligt och omöjligt. Våndas. Så mycket det finnes att våndas över i smått. Orörda kinder, okyssta läppar, osmekta händer. Otända grillar, ostädade rum, okramade barn.

Våndas. Över allt och inget. Spänner min tanke liksom en sinnenas båge för att omfamna hela min oro. Försöker hitta ro. Landa någonstans, förtöja min båt av intryck. Lasta av den och sortera in den i sinnenas arkiv. Försöker begränsa den och lugna den bultande oron. Våndas. Över allt och inget.

Fångar ett minne, ett intryck. En känsla. En saknad. En åtrå. Inget passar ihop med det andra. Och ändå hänger allt ihop. Ty allt är jag. Olika delar av mig. Och i natten funderar jag på varför jag oroas. Försöker hitta källan, leda alla stigarna, delarna, tillbaka till huvudfåran.

För inte är alla kinderna alltid orörda? Alla läppar okyssta? Inte är alltid grillarna otända och huset ostädat? Varför drabbar mig så oron inatt? Frågorna ekar obesvarade i nattens tysta rum. I stjärnornas himmel. Förmodligen för att de inte har något svar. Förmodligen för att min vånda egentligen är av ringa betydelse i en eon av mänskliga våndor. Och förmodligen för att just detta är nattens uppgift: att förlösa oss från den eftersläntrande oron som dagen inte lyckats bearbeta.

Ja. Så är det. Med varm hand överlämnar jag härmed mina våndor, min oro i nattens händer. Jag bjuder henne utmaningen att lösa dem åt mig. Upplösa dem åt mig. Sortera in dem i dess rättmätiga fack. Så att jag kan vakna lätt till sinnes i morgon. Och koncentrera mig på världens verkliga våndor. Lösa några av de stora gåtorna. Istället för att fundera på okyssta läppar. Okramade barn.

Sov gott alla!!

Att se staden i sepia

Sakta genom stan. I den efterlängtade sommarkvällens magiska ljus. Solen, som framgångsrikt hållit sig undan detta herrens år 2012, kastar sitt milda ljus på husväggarna. Mitt ibland alla människor, men ändå helt för mig själv. Ser jag på staden i sepia. Ty, i solguldljuset ter sig världen omkring mig som ett älskat, tummat fotografi.

Ogräset som sticker upp mellan kullerstenarna i refugen. Där cyklar några pojkar förbi, på väg hem efter kvällens fotbollsträning, rödrusiga av ansträngning, fotbollsstrumporna neddragna och med benskydden glappande. Glada, lyckliga. Tillsammans i ett just nu. En rabatt, med omsorgsfullt planterade blommor, där blommorna lapar i sig det sista av solens strålar.

Dofter från trädgårdarna. Av grillning. Dämpade skratt och uppsluppet mummel. En bil kör förbi. Ljudet från hörtalarna studsar mot rondellens rundning. En sommarlåt. Något om någon fest och vågskvalp. Rundar ett hörn. Och möts av torgets alla kvällsljud. Sorlet från människor som umgås. Klirret av glas och bestick. Det är som om hela staden dragit en lättnadens suck. En lycklig suck. För sommaren har inte glömt oss. Vi får lov att vila våra trötta huvuden i hennes knä ännu en gång.

Nere vid ån står sommarlovslediga unga och fiskar. Ger sken av att fiska. Egentligen existerar de bara. Och det räcker mer än väl. Under träden som överblickat så gott som två sekel kan de ha varit unga under vilket årtionde som helst. Unga, som gett sken av att fiska. När de egentligen bara fyllt behovet av att vara. Tillsammans. Och andas. Och le. Och leva.

Vattnets vindlingar leder mig från centrum. Skuggorna blir längre. Men sommarens mörker är inte hårt. Det dröjer till natten innan det ens blir något av. Bakom mig blandas stadens ljud och bildar en bakgrundsväv åt mitt fotografi. På näthinnan ser jag min stad i sepia. Höljt i sommarens solguldljus.

Ha en god natt alla!

Att bli svaret skyldig

Vad händer när man dör?

Mamma, vart tar skratten vägen?

Kanske har änglarna glatt humör?

Eller måste man fnissa förlägen?

Vad händer med ontet, när ontet försvinner?

Sugs det upp i ett plåster månntro?

Och pirret i magen? Tror du jag hinner,

eller skall jag låta det helt bero?

Vad skulle hända om jag inte fanns?

Skulle du saknat min kram i så fall?

För inte skulle du snurra i dans,

ty utan min arm blir ju nacken din kall.

Min lille pojke, ack vad vet väl jag,

om änglar och allt sådant där.

Men EN sak skall du veta var dag:

Om du inte fanns – vore jag inte här.

Sov gott alla!

Att sova på madrass

Med blicken följde hon förmiddagens solstrålar som letade sig in i rummet genom springorna i persiennerna. Rummet doftade av de andra. De som fortfarande sov. Luften var använd – inte ny och fräsch, med gårdagens alla parfymdofter blandade med gammal cigarettrök. Hon rörde sig knappt. Visste att madrassen skulle ta upp varenda rörelse och föra den vidare till den sovande bredvid. Hon ville inte det. Inte ännu.

En främmande lägenhet. I en främmande stad. Eller stad? Nja, snarare en liten ort. En bit inåt landet. En helg i kallaste februari. På en uppblåsbar madrass. I ett vardagsrum. Bland en mängd okända människor. Vad gjorde hon här egentligen? Om man verkligen tänkte efter. På riktigt.

Hon hade följt med. För hon var den som hade bilen. Eller rättare sagt, hon var den som inte drack OCH hade en bil. De skulle hem till någon hon inte kände. Men som den andra kände. Och de skulle festa och de skulle bli tvungna att ligga kvar. De var redan väntade. Den andra hade visst lovat att de skulle komma. Så då hade det blivit så.

De hade kommit fram. Gjort sig i ordning för en helkväll. De hade fnissat, trängts framför spegeln, sjungit med falskt till musiken som skrällde ur högtalarna. Hon hade nog varit en del av det hela. Men inte helhjärtat. Aldrig helhjärtat. För som vanligt kom de iväg alldeles för sent. För alla skulle kissa. Röka. Fnissa. Röka. Dricka klart. Och så skulle de vänta på taxi. För dem som inte fick plats i hennes bil.

De hade kommit till puben/dansstället/hotellet. Inom ett par minuter var alla skingrade. Och hon, den andra, hade hittat anledningen till att hon hade velat komma hit. Den andra hade hittat Han. Och hon hade blivit tvungen att umgås lite artigt med Hans kompis. Hon visste att Kompisen tyckte ungefär lika bra om henne som hon om honom. Inte särskilt mycket. Trots att han förvisso var snygg. Och trots att hon förvisso var fin. Men ingen av dem hade valt detta. Och då var det otänkbart.

Hon hade kört den andra, Han och Kompisen till en privat efterfest. Hon och Kompisen hade väl lite pliktskyldigt hånglat med varandra i en soffa, medan den andra och Han försvunnit in i ett sovrum. Båda kände sig nog lika kränkta av det hela. Och kom med ett antal genomskinliga lögner som skulle försäkra dem att de skulle slippa träffas igen. Så hade hon rest sig upp i gryningen. Och kört till madrassen på golvet. Utan den andra.

Nu låg hon där. Och följde förmiddagens solstrålar som letade sig in i rummet genom springorna i persiennerna. Luften doftade av de andra. De som fortfarande sov. Och uppenbarligen hade den andra tagit en morgontaxi från Hans sovrum, för nu låg den andra och sov, där bredvid. På madrassen. Hon blundade. Och undrade. Varför åkte man till sådana här ställen? Varför hånglade man med folk fast man egentligen inte ville? Varför låg man på madrasser? När man hade ett val?

Resolut reste hon sig upp, fann sin väska med kläder, startade bilen och lämnade madrassen och hånglet bakom sig.

Sov gott mina vänner!

Att våga lyckan

En mycket obehaglig insikt drabbade mig idag. Först fnissade jag lite avväpnande åt den. Viftade bort den med ena handen samtidigt som jag stint stirrade på mina sorterade högar av ingenting. Illusionen var nog fullkomlig: mina händer var sysselsatta med att sortera bort inaktuella lappar från vår anslagstavla, samtidigt som mitt inre höll på att falla isär.

Lika metodiskt logisk var insikten som de små högarna av papperslappar framför mig. En hög till återvinningen, en hög som skulle in i pärmar av olika slag och den sista högen som skulle upp igen. Precis så arbetade min hjärna med att sortera upp denna nya insikt. Fast samtidigt slog mitt hjärta dubbla slag, blev jag torr i munnen, började mitt högra ögonlock att rycka. Men så vari bestod då denna nya insikt? Varifrån förde den med sig så mycket obehag?

Jo. Vid middagen idag frågade jag B och L vad de hade för förväntningar på sina sommarlov. Vad ville de uppleva? Vad ville de att vi skulle göra? Vi hade en trevlig pratstund om vad de önskade, hur de tänkte och vad de ville. Vi enades om några saker. Och deras ansikten sprack upp i glada leenden. Så ställde B frågan: ”Mamma, vad förväntar du dig? Hur vill du att din bästa sommar skall se ut?”. Jag kunde inte svara. Alls. Det gick inte att föreställa mig vad JAG skulle vilja. Om jag finge välja. Jag visste inte vad jag ville. Vad jag hade lust till. Sådär på riktigt. Ärligt.

Jag kunde dra till med en miljon klichéer: jag vill att vädret skall vara soligt. Varmt. Jag ville att mina killar skulle vara glada. Att vi skulle göra just de sakerna som de ville så att de fick en fin sommar. Och så ville jag göra de sakerna som andra i deras närhet ville – så att DE fick en fin sommar. Och så ville jag ha fred på jorden. Och mat till alla barn. Och vuxna. Och kanske en ny grill. För att någon annan önskade sig det.

B och L såg nöjda ut. Men jag satt kallsvettig och vettskrämd vid bordet. Drabbad av den nya insikten. Jag kunde inte med ord formulera vad jag själv egentligen ville. Hade lust till. Inte utan att ständigt blanda in andras behov. Andras önskemål. Andras lycka. Nästa tankexperiment skrämde mig än mer: ”Monika, vad gör dig lycklig – och du får INTE blanda in B och L”. Vet ni vad? Jag vet inte. Har ingen aning. Och det skrämmer mig. Mycket.

Ha en god natt alla!!

Att stå inför en ljusnande framtid

Så står vi åter här. Inför er andra. Mänskligt utvärderade och bedömda. Ty era resultat är också våra. Det ni lyckats med är det vi lyckats med. De mindre lyckade resultaten är de som hållit oss vakna på nätterna, som grämt oss. Lika mycket som de grämt er. För det är så det är – när det fungerar som bäst: att vi lever i symbios. Otroligt beroende av varandra.

Ni står inför en ny början. Början på det som egentligen betyder något. För nu börjar Livet. Med eller utan skyddsnät. Med eller utan sällskap. Nu kan jag inte göra något mer. Mitt arbete är slutfört. Min hand lyfts från er – kan inte skydda er mer. I nattens oro, när jag står med min kaffekopp vid fönstret på övre våningen och stirrar oseende på månen, försöker jag skaka av mig min oro för er. Måste släppa taget, lämna plats för andra.

Ni. Ni har varit mina. Mitt ansvar, mitt uppdrag. Tillsammans har vi kämpat. Med mycket. I stort och smått. Vi har varit jämlikar, ty så ser jag på er. Men till sist så är vi då här, när jag skall bedöma er. Och i det bedömer jag mig själv. Men. Bara till en viss del fungerar det så. För i det som syns, det som existerar i fast form i vår tillvaro, finns också det som inte syns. Det som inte är mätbart, som är

viktlöst.

Det finns värden som inte kan tryckas in i någon matris, i någon mall för bedömning eller i något av de lägsta godtagbara kraven för att nå ett kunskapsmål. Dessa värden tillskrivs ingen betydelse. I det ena systemet. Men är av desto högre värde i det andra. För vem bedömer tårar, smärta och övervunnen rädsla? Hur bedöms tillit, lojalitet och den nyvunna förmågan att skratta? I vilken matris passar det? Jag får göra mitt bästa i att uttrycka med ord – här och nu – hur stolt jag är över er. Alla ni fina som åstadkommit så otroligt mycket. Av det som inte går att mäta.

Hoppas ni förstår ert värde. Oavsett vad som står i kuverten ni får. Hoppas ni förstår allvaret i det jag säger: jag är stolt över er! Att ni ser i mina ögon att det inte bara är tomma ord. Att ni inser att jag bedömer er högre. Även om jag vet att det synliga resultatet inte i alla lägen är rättvisande. Även om jag vet att jag kommer att få stå till svars för mina tillkortakommanden. Och betala med en ”lägre tilldelning av löneförhöjningen”. Vi vet ju. Ni. Och jag. Och för mig räcker det. Er framtid är ljusare. Om ni inte glömmer ert värde.

Sov gott alla!

Att sitta en stund i kvällningen

Kväll. Snart läggdags. Ännu en kylig junidag går mot sitt ljusa slut. Knepigt det här. Med vädret. Med hur kallt det är. Och kanske ännu mera knepigt med hur beroende jag uppenbart är av värme. Saknar det. Att inte frysa. Att slippa dra upp axlarna mot öronen – eller att slippa dra ner ärmarna på jackan över de iskalla händerna. Kanske är det bara jag. Som känner så.

En dag med bestyr. Inte särskilt många dock. Lite som vanligt. Hämta på fritids vid halvfem. Hinna handla innan. Hem, bädda sängar, vika tvätt, plocka med disken. Laga middag. Ris och gryta. Cykla iväg till möte. Möta S i dörren när B skall skjutsas till fotboll. Dra jackans ärmar ner över händerna. Sitta på möte. Inte få sagt det man ville få sagt. Borta i tankarna. Hem igen. Pussa på sängkanten. Varva ner? Kanske.

Kväll. Snart min tid för tankar och kontemplation. Men mitt huvud protesterar i kväll. Det surrar och knorrar. Knakar och gnäller. Vill helt enkelt inte. Därför bestämmer jag att vi vilar i kväll. Sitter bara här en stund. I kvällningen.

Sov gott!

Att minnas små ögonblick

Hade bara varit ute en kort sväng. Idag kommer jag inte ihåg var jag var eller hur det var. Kommer bara ihåg att jag relativt tidigt på höstkvällen klev in i min värdfamiljs hus i Seattle. Det var en av kvällarna innan jag skulle hem, tillbaka till Sverige. Jag gick in 'fulvägen', vägen genom garaget, då mitt rum låg precis bredvid tvättstugan/duschrummet. Min värdfar, Grant, tittade ner från balustraden en halvvåning upp.

Jag blev lite förvånad över uppmärksamheten, för de brukade på sin höjd lite grymtande svara på min hälsning. Inte brukade de bemöda sig med att komma mig tillmötes med någonting. Men nu verkade Grant vara lite uppspelt, ivrig. Han sa att C hade ringt. Och skickat en hälsning till mig. Att C hade presenterat sig för honom och varit mycket tydlig med att han ville att Grant skulle framföra just exakt detta meddelande: ”Monika, jag åker nu. Tusen tack för alla våra samtal. Jag kommer aldrig någonsin glömma dig eller dina ord. Jag tänker på dem natt och dag. Jag önskar dig lycka vad du än gör”.

Jag stannade med handen på dörren in till mitt rum. Vände mig om och såg på min värdfar. Han tittade lite underligt på mig. Som om han sett mig för första gången. Jag tackade för hälsningen och lade till att jag hoppades att C inte stört dem med sitt samtal. Grant viftade bort min kommentar och med ögonen fästa på mitt ansikte frågade han vad detta hade rört sig om. Jag såg på min värdfar – han som var samtalsledare inom Scientologikyrkan – och visste att han aldrig skulle förstå. Han snäva syn på världen skulle döma C. Så jag valde att svara att det hade handlat om en vän som blivit tvungen att flytta med sina föräldrar till Kanada. Därmed gick jag in i mitt rum.

I mörkret i mitt rum satte jag mig så ner på min säng. Och tänkte på C. På vad han skulle gå igenom. På vad livet ter sig olika. Vad olika villkor vi alla föds till. C skulle till Iran. Han var född i USA, men av sina djupt troende föräldrar skulle han skickas tillbaka till Iran. För att gifta sig. Med en kusin han aldrig sett. Han var livrädd. Ville inte. Vi hade träffats på en pub en kväll och han hade på ett tramsigt sätt försökt ragga upp mig. Ni, som känner mig, anar nog att det inte var särskilt lyckat. Efter att ha avpolletterat honom inför hans vänner, blev han och jag kompisar.

Vi hade långa samtal om livet. Om religion. Om tvång och tradition. Och om respekt. Jag har idag glömt våra exakta ord. Våra formuleringar. Men jag glömmer inte C. Hur han förvandlades från en självsäker, kaxig, snorsnygg 24 åring till en vetgirig, nyfiken, självutlämnande bror. Vi pratade om religion. Och trots att vi inte löste någon djup gåta, kunde vi se att det inte fanns någon skillnad på våra olika religiösa tillhörigheter. Han kunde för första gången berätta om sin skräck, utan rädsla om fördömande. Och vi blev själsfränder. Hans sista samtal till mig vittnar om det. Om att han skulle följa det han uppfattade som sin uppgift av respekt till hans föräldrar. Men det visar också att han skulle bryta den traditionen när det kom till hans egna barn. Ty det var en av de delar vi talat om. Han skulle bära med sig det jag berättat om hans kusins förmodade oro. Om hur hon kanske kände sig. Och en massa annat vi talat om.

En massa sådant som en nyfiken, amerikansk, Scientologisk ledare till värdfar på 28 år, aldrig skulle förstå. Som han aldrig brytt sig om att ta reda på om sin 19 årig hemhjälp/alltiallo från Sverige. För att han inte höll ögonen öppnade ut mot världen. Utan istället ägnade han sig åt att försöka konformera den utefter hans snäva ramar. Jag skickade en tyst tanke till C där i mörkret i mitt rum. Och en annan till Grant däruppe i huset. Jag beklagade dem båda. C med ömhet. Grant med trots.

Ha en fint slut på denna vecka!

Att resa

Ikväll mår jag lite sådär – inget allvarligt överhuvudtaget alls, men jag har nog åkt på en rejäl förkylning. Ont i huvudet, halsen och jag känner hur det drar sig upp mot öronen. Det var längesedan! Nåja, med andra ord är det igen egentlig fara med mig. Men. Då jag är lite varm och trött och gnällig passar jag på att svara på lite frågor som jag hittade här, hos Emmy på Bortabrabloggen. Håll till godo mina vänner! Ha en god kväll!!

Vilka länder har du besökt (flygplats stop-overs räknas inte!)?

Danmark, Norge, England, Tyskland (Väst- och Östtyskland), Polen, Tjeckien, Slovakien, Belgien, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern, Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Slovenien, Serbien, Kosovo, Grekland, USA, Mexico, Canada, Tunisien.

Favoritland att besöka?

Oj. Svårt. Men jag älskar England, Kroatien. Och – tjaaa, nästan alla de andra ställena också. För alla länder har en historia – alla länder har vackra ögonblick och mindre vackra. Så. Det är svårt att välja en favorit.

Favoritstad som turist?

Återigen – alla platser har sin charm. Men. Jag älskar Budapest. För hennes storslagenhet, hennes vackra, vackra stad, de billiga matpriserna och de historiska vingslagen. Paris – för hennes värdighet. London – för hans gemytliga, bakåtlutade stil. Däremot tyckte jag inte särskilt mycket om NY, Seattle eller LA. Opersonlig, skrytsamma och rightupinyourface. Yuk!

Favoritstad som bofast?

Skulle kunna tänka mig att köpa ett hus i andlöst vackra Kroatien – nästan var som helst på dess kuststräcka. För att det är så vackert, maten är så god och vädret är härligt året om. Dock skulle jag nog ha lite övrigt att önska vad gäller samhällsuppbyggnaden med mera. Annars är inte Falkenberg så illa heller..

Favoritstrand?

Skrea Strand i Falkenberg. Vit, finkornig sand, låggrunt vatten och bara fyra km för mig att cykla. Fantastisk!!!!!

Sämsta stället du besökt?

Svårt att säga – med samma motivering som ovan, att alla ställen har ju sina ögonblick. Men jag tycker inte särskilt mycket om Bryssel. En otroligt rörig stad utan struktur. Inte tillgängligt för rörelsehindrade, med fruktansvärt höga trottoarkanter, snorkiga tjänstemän, dyr, smaklös mat. Men våfflorna är goda. Och Grande Place är vackert.

Bästa shoppingen?

Shoppar aldrig. Tyvärr. Så inga tips här inte. Mitt tips är att sluta shoppa hela tiden. Vadå släpa hem en massa keramik? Eller läder? Eller sidenskjortor? Nope – inget för mig.

Favoritö?

Mali Losinj, utanför Pula på Istra-halvön i norra Kroatien. Namnet betyder ”den lilla ön” och den är fullkomligt magisk. Med små, smala gränder. Ett vackert hamninlopp. Hus klättrande uppför berg. Vita kalkstensstränder, klarblåa vatten. Som en saga.

Vart vill du åka?

Så många andra ställen!!! Överallt!! Kambodja, Vietnam, Indien, Egypten, Peru, Australien, Kina, Hawaii, Sydafrika... Och ett par tre, fyra, femtioelva ställen till.

Vad har du för resor planerade?

Just nu inga. Alls. Vi skall ge oss i väg i sommar, men vi brukar vänta ut saker och ting. Förmodligen blir det en resa till Cypern eller till Rhodos. Eller kanske Spanien? I höst blir det nog en weekend i Barcelona. Jag fyller 40 och har önskat mig det..

Vart hade din drömbröllopsresa gått?

Ingen aning. När jag gifte mig ville jag egentligen åka den Transibiriska järnvägen – jag tyckte det verkade spännande. Det blev ingen resa överhuvudtaget. Så jag slutade drömma. Och därmed punkt.