Att vara två

Idag var jag inte ensam när jag klippte häcken. Betraktade du mig utifrån, från gatan, så verkade det nog så. För där stod jag, uppflugen på en stege och sträckte mig över häcken med min elektriska häcksax. Helt mol allena. Om du inte hade förmågan. Gåvan, att se. Se den lilla flickan som satt vid mina fötter.

Först var inte jag heller henne varse. För med mitt dåliga öra och med saxen som lät, är det svårt att höra revorna öppnas. Det var när jag sänkte min arm och därmed stängde av häcksaxen, som jag hörde det svaga nynnandet. Och när jag klättrade nerför stegen mötte jag hennes blick. Hon log. Mot mig, sittande där på ena stegpinnen.

Hon hade en liten hätta på sig, var barfota och hade en fläckig, mörk klänning. Under hättan stack rufsiga flätor ut. Hon rättade till en hårslinga som smitit ut, och i den rörelsen kände jag plötsligt igen henne. Det var flickan från fattighuset. Hon som nu gjorde dagsverken på en av gårdarna som fanns här i närheten. Hon såg glad ut. Så hoppade hon ner från min stege.

Då jag följde henne med blicken såg jag plötsligt korgen. Och den flätade väskan. Det verkade som om hon varit till arbetarna med mat. Bredvid korgen låg också ett par träskor som hon stoppade ner fötterna i. Så hörde jag ett porlande. Och flickan log mot mig när hon såg att jag förstod. Hon hade tagit en paus, sittande på en sten hade hon svalkat sina varma fötter i en liten bäck. Och då hade revan öppnats. Och jag fick sällskap. Precis som hon.

Jag blev stående. Och såg henne gå bort mot husen mittemot, svingande på den tomma korgen, nynnande på en sång. Och jag blev varm i hjärtat. Glad över att ha fått träffa henne ännu en gång. Så fortsatte jag klippa häcken.

Sov gott alla!!