Att vända i trappen

Jag saknade dig. Insåg där och då att jag saknade dig. Sittande hemma i mitt rum. Med filosofiboken uppslagen inför slutprovet. Min hand blev stilla, slutade anteckna och mina ögon stirrade oseende in i spegelväggen som hängde på väggen mittemot. Vad konstigt att jag inte förstått det tidigare! Att det var dig jag saknade.

Länge hade vi varit kompisar. Hängt i samma gäng. Varit iväg och dansat på en massa ställen. Innan jag fick körkort var det andra som körde. En massa kvällar, nätter, på olika pubar och restauranger. Vi hade skrattat ihop. Fnissat åt min rädsla när vi tittade på skräckfilmer. Till och med dansat tätt ihop. Men vi hade bara varit vänner.

Jag tänkte på ditt vackra leende. Lite snett så där. Med en grop vid ena mungipan. Dina mörkblåa ögon. Mörka hår. Vackra händer. Varför hade jag inte sett det innan? Visat dig att jag sett det? Hade det gjort någon skillnad? Betydde det månntro något för dig att jag hade sett? Jag kunde inte bli sittande i rummet. Helt plötsligt rymde det inte alla känslorna jag hade. Ut, jag behövde komma ut, snabbt. Utan någon föraning kändes det helt plötsligt som om det var väldigt bråttom.

Bilnyckeln vreds om i tändningslåset och den lilla Bubblan väcktes utan problem. Det jag ville säga dig skulle jag säga öga mot öga. Det fanns ingen tid att förlora. Inget alls att förlora. Ju mer jag tänkte på det desto klarare såg jag allt. Alla tecken som funnits där hela tiden. Förbannande mig själv att jag inte förstått tidigare. Att det var dig jag saknade. Dig jag längtade efter.

Så stod jag utanför din port. Beslutsam. Redo. Att öppet möta din blick. Och att berätta att jag åtrådde dig. Behövde dig. Två trappor upp bodde du. Men jag ringde aldrig på din dörr. Du fick aldrig höra det jag ville säga dig. Jag vände i trappen.

Ut från din lägenhet hörde jag musik. ”Snart tystnar musiken” med Tomas Ledin. Och med ens mindes jag vems favoritsång det var. Hon hade mörkt lockigt hår. Stort leende och långa ögonfransar. Hon var på andra sidan dörren. Med dig. Och utanför här stod jag. Men min nyvunna insikt. Och förstod att jag kommit försent. Så du, jag vände i trappen. Och höll tyst om det som jag insett. Ända tills nu.

Ha en fin natt alla!