Att våndas

Inga stora macrometatankar hittar sin väg in i mitt medvetande i denna nya dags första timma. I natten fastnar min tanke vid det lilla, det nära. Oroas över allt möjligt och omöjligt. Våndas. Så mycket det finnes att våndas över i smått. Orörda kinder, okyssta läppar, osmekta händer. Otända grillar, ostädade rum, okramade barn.

Våndas. Över allt och inget. Spänner min tanke liksom en sinnenas båge för att omfamna hela min oro. Försöker hitta ro. Landa någonstans, förtöja min båt av intryck. Lasta av den och sortera in den i sinnenas arkiv. Försöker begränsa den och lugna den bultande oron. Våndas. Över allt och inget.

Fångar ett minne, ett intryck. En känsla. En saknad. En åtrå. Inget passar ihop med det andra. Och ändå hänger allt ihop. Ty allt är jag. Olika delar av mig. Och i natten funderar jag på varför jag oroas. Försöker hitta källan, leda alla stigarna, delarna, tillbaka till huvudfåran.

För inte är alla kinderna alltid orörda? Alla läppar okyssta? Inte är alltid grillarna otända och huset ostädat? Varför drabbar mig så oron inatt? Frågorna ekar obesvarade i nattens tysta rum. I stjärnornas himmel. Förmodligen för att de inte har något svar. Förmodligen för att min vånda egentligen är av ringa betydelse i en eon av mänskliga våndor. Och förmodligen för att just detta är nattens uppgift: att förlösa oss från den eftersläntrande oron som dagen inte lyckats bearbeta.

Ja. Så är det. Med varm hand överlämnar jag härmed mina våndor, min oro i nattens händer. Jag bjuder henne utmaningen att lösa dem åt mig. Upplösa dem åt mig. Sortera in dem i dess rättmätiga fack. Så att jag kan vakna lätt till sinnes i morgon. Och koncentrera mig på världens verkliga våndor. Lösa några av de stora gåtorna. Istället för att fundera på okyssta läppar. Okramade barn.

Sov gott alla!!