Att se staden i sepia

Sakta genom stan. I den efterlängtade sommarkvällens magiska ljus. Solen, som framgångsrikt hållit sig undan detta herrens år 2012, kastar sitt milda ljus på husväggarna. Mitt ibland alla människor, men ändå helt för mig själv. Ser jag på staden i sepia. Ty, i solguldljuset ter sig världen omkring mig som ett älskat, tummat fotografi.

Ogräset som sticker upp mellan kullerstenarna i refugen. Där cyklar några pojkar förbi, på väg hem efter kvällens fotbollsträning, rödrusiga av ansträngning, fotbollsstrumporna neddragna och med benskydden glappande. Glada, lyckliga. Tillsammans i ett just nu. En rabatt, med omsorgsfullt planterade blommor, där blommorna lapar i sig det sista av solens strålar.

Dofter från trädgårdarna. Av grillning. Dämpade skratt och uppsluppet mummel. En bil kör förbi. Ljudet från hörtalarna studsar mot rondellens rundning. En sommarlåt. Något om någon fest och vågskvalp. Rundar ett hörn. Och möts av torgets alla kvällsljud. Sorlet från människor som umgås. Klirret av glas och bestick. Det är som om hela staden dragit en lättnadens suck. En lycklig suck. För sommaren har inte glömt oss. Vi får lov att vila våra trötta huvuden i hennes knä ännu en gång.

Nere vid ån står sommarlovslediga unga och fiskar. Ger sken av att fiska. Egentligen existerar de bara. Och det räcker mer än väl. Under träden som överblickat så gott som två sekel kan de ha varit unga under vilket årtionde som helst. Unga, som gett sken av att fiska. När de egentligen bara fyllt behovet av att vara. Tillsammans. Och andas. Och le. Och leva.

Vattnets vindlingar leder mig från centrum. Skuggorna blir längre. Men sommarens mörker är inte hårt. Det dröjer till natten innan det ens blir något av. Bakom mig blandas stadens ljud och bildar en bakgrundsväv åt mitt fotografi. På näthinnan ser jag min stad i sepia. Höljt i sommarens solguldljus.

Ha en god natt alla!