Ikväll blir det en upprepning. Av ett inlägg från den gamla bloggen. Ber därför om ursäkt till de som eventuellt redan läst detta. Men orden och känslan är densamma ikväll. Och därför behöver man inte leta efter nya uttryck. Varsågoda:
Att
falla in i mönster
Nu
är det sådär. Igen. Den kompakta tystnaden. Som lägger sig som en
våt filt över vardagen. Över den dyrbara, ack så svårfunna,
vardagen. Det spelar liksom ingen roll hur högt man ropar. Skrattar.
Vränger ut och in på sig själv. Samtalar. När alla ljud faller
till marken innan de ens fått lov att utvecklas. Duns. Platt fall
bara. Två centimeter från munnen.
Tystnaden
är tung att bära. Luften fylls av inbillade förebråelser. Blir
grogrund för fatala missförstånd. Misstänksamhet. Kyla. Ensamhet
i tvåsamhet. Utstraffad. För gud vet vad. Av gud vet vilken
anledning. Häver rösten för att riva ett hål. Sticka sönder
tystnaden, tvinga till samtal. Bara för att mötas av ett kompakt
ingenting. Alls.
Slås
mot kraften som vill dra ner. Ner till samma simpla, gutturala nivå.
För tystnaden är inte min – vägrar göra den till min. Min är
talet, samtalet. Att försöka klä i ord. För att ge den andre en
chans att förstå. För att få en chans att förstå den andre.
Tonen är fri från anklagelser, kryddad med viljan att förstå.
Förringa det egna, till förmån för de andras. Men här faller det
platt. Duns.
Nu
är vi där. Faller in i det invanda gamla mönstret. Frivilligt?
Utan att ta lärdom av det som varit? Bryr mig inte alls om det
längre. Inte ett dugg. Faktiskt. För tystnaden är inte min. Och
jag faller inte in i gamla mönster. Om jag får välja.
Ha
en skön söndag!!!
Ja det är lite vemodigt. Jag har min blogg kvar där, trots att jag inte kommer att återvända.
SvaraRaderaHinner du ses nåt i veckan tror du? Så vi kan göra det där som vi glömde/ inte hann med sist :) Om du vill å kan alltså. Kram fina/ A
Jag har min blogg kvar där men skulle vilja flytta över den får se om jag lyckas..:)Fint du skriver man kan aldrig få för mycket ...massor av kramar Diana
SvaraRaderaFörstår att det känns lite vemodigt. Men du finns ju är nu och jag kommer absolut att fortsätta läsa dig. Dina vackra texter vill man inte vara utan. Kram Annika
SvaraRaderaJag har kvaar båda mina gamla bloggar. Men jag skriver inte i dom. Tycker den äldsta är rolig att gå igenom då jag bloggade under graviditeten och ett par år efter. Som en dagbok kan man säga =)
SvaraRaderaStora Kramar!
Följer dig här, det vet du! Kram
SvaraRaderaSå rädd jag blev att du skulle sluta skriva.
SvaraRaderaKram
Pust, som vanligt härligt beskrivet av ett abstrakt ämne. Och jag är så glad att det bara var din gamla blogg som försvann och inte du!
SvaraRaderaInvanda mönster är så svåra... Ibland är de bra, men oftast är de mest ett hinder. För att kunna gå vidare. Det är som med fördomar, alla har vi dem, men de är egentligen som farligast bland de som bestämt hävdar att de inte har dem. När man ser något för vad det är, ett invant mönster eller något annat, så kan man också förändra det! Kram och tack för ännu en vacker text!
SvaraRaderaFin text med mkt allvar i. Det här med mönster ja.....kram
SvaraRadera