Att dö en smula

Ryckte närmare döden idag. Åldrades tjugo år i ett andetag. Bara sådär. Stående vid min diskbänk, med köttfärssåsen ångande på spisen, drog en skugga genom köket och lämnade mig med vetskapen. Insåg där och då att jag är trött. Mycket trött. Att många saker jag gör gör jag halvhjärtat för helhjärtat orkar liksom inte med.

Nej, det är ingenting att skämta om. Jag vet. Men om du hörde mina ord istället för att läsa dem skulle du förstå att jag menar allvar. Orden kommer långsamt över mina läppar. Läppar som är hårt anspända och hopknipna. Snåla. Med ett begynnande drag av bitterhet.

Kanske är det den nya vetskapen tillsammans med min tango-mode? Min tango-stämning? Den svårmodiga. Kan så vara. Men stående där i köket insåg jag att jag kommer att vänta förgäves på sommaren. Och att det är sorgligt att man under ett helt år så värkande längtar efter ljus och värme. Hela sin tillit sätter man till att ”det blir bättre sedan”, ”bara jag orkar till sommaren”. Men. Det finns inget sedan. Sedan är nu, och nu kommer snart också vara förbi.

Och så måste jag orka. Ännu en tid. Och sätta min tillit till något som aldrig blir. Så jag dog en smula. Luften pös ur mig och lämnade mig hopsjunken och åldrande vid min köttfärssås. Ty jag insåg mitt behov av värme. Av ljus. Och också att det aldrig kommer att stillas. Framför mig såg jag en tung regnig höst, med elever som inte blivit fyllda med ljus och värme, sittande i monotoni. Fast i en genomsur verklighet.

Så jag kände att. Det är dags att ge upp. Sluta vänta. Inse att det är så här det är. Inget att göra något åt. Och så är vi en dag närmare döden. Men jag är närmare än så. Trött. Jättetrött.

Hoppas ni är mera vän med mörker och regn! Ha en fin kväll.