Att sova på madrass

Med blicken följde hon förmiddagens solstrålar som letade sig in i rummet genom springorna i persiennerna. Rummet doftade av de andra. De som fortfarande sov. Luften var använd – inte ny och fräsch, med gårdagens alla parfymdofter blandade med gammal cigarettrök. Hon rörde sig knappt. Visste att madrassen skulle ta upp varenda rörelse och föra den vidare till den sovande bredvid. Hon ville inte det. Inte ännu.

En främmande lägenhet. I en främmande stad. Eller stad? Nja, snarare en liten ort. En bit inåt landet. En helg i kallaste februari. På en uppblåsbar madrass. I ett vardagsrum. Bland en mängd okända människor. Vad gjorde hon här egentligen? Om man verkligen tänkte efter. På riktigt.

Hon hade följt med. För hon var den som hade bilen. Eller rättare sagt, hon var den som inte drack OCH hade en bil. De skulle hem till någon hon inte kände. Men som den andra kände. Och de skulle festa och de skulle bli tvungna att ligga kvar. De var redan väntade. Den andra hade visst lovat att de skulle komma. Så då hade det blivit så.

De hade kommit fram. Gjort sig i ordning för en helkväll. De hade fnissat, trängts framför spegeln, sjungit med falskt till musiken som skrällde ur högtalarna. Hon hade nog varit en del av det hela. Men inte helhjärtat. Aldrig helhjärtat. För som vanligt kom de iväg alldeles för sent. För alla skulle kissa. Röka. Fnissa. Röka. Dricka klart. Och så skulle de vänta på taxi. För dem som inte fick plats i hennes bil.

De hade kommit till puben/dansstället/hotellet. Inom ett par minuter var alla skingrade. Och hon, den andra, hade hittat anledningen till att hon hade velat komma hit. Den andra hade hittat Han. Och hon hade blivit tvungen att umgås lite artigt med Hans kompis. Hon visste att Kompisen tyckte ungefär lika bra om henne som hon om honom. Inte särskilt mycket. Trots att han förvisso var snygg. Och trots att hon förvisso var fin. Men ingen av dem hade valt detta. Och då var det otänkbart.

Hon hade kört den andra, Han och Kompisen till en privat efterfest. Hon och Kompisen hade väl lite pliktskyldigt hånglat med varandra i en soffa, medan den andra och Han försvunnit in i ett sovrum. Båda kände sig nog lika kränkta av det hela. Och kom med ett antal genomskinliga lögner som skulle försäkra dem att de skulle slippa träffas igen. Så hade hon rest sig upp i gryningen. Och kört till madrassen på golvet. Utan den andra.

Nu låg hon där. Och följde förmiddagens solstrålar som letade sig in i rummet genom springorna i persiennerna. Luften doftade av de andra. De som fortfarande sov. Och uppenbarligen hade den andra tagit en morgontaxi från Hans sovrum, för nu låg den andra och sov, där bredvid. På madrassen. Hon blundade. Och undrade. Varför åkte man till sådana här ställen? Varför hånglade man med folk fast man egentligen inte ville? Varför låg man på madrasser? När man hade ett val?

Resolut reste hon sig upp, fann sin väska med kläder, startade bilen och lämnade madrassen och hånglet bakom sig.

Sov gott mina vänner!