Att packa ihop

Så blåser vi ut ljusen. Dukar av bordet och ställer bort alla extrastolarna. Sopar ihop de nedfallna blommorna och knölar ner linneduken i tvättkorgen. Tar in fasadflaggan och startar en diskmaskin. Festen är slut. Skratten har klingat ut och samtalen tystnat. Nu finns fotografierna kvar. Och de dästa magarna.

Liksom vi monterar ner dagen, monterar naturen ner det nattlånga ljuset. Som en sista hälsning låter det oss få en skymt av ett milt nattljusmörker i öster. En sista smekning över kinden. Innan det lägger sig till rätta de få timmarna det kan vila i ett dunkel. Men det vilar leende, ty det vet att nu, nu vänder det. Nu får det längre och längre tid på sig att vila. I ett allt svartare mörker.

Vemodigt. Lite grann i alla fall. Förgängligt. Förvisso. Flyktigt, obeständigt, kortvarigt. Absolut. Precis som det alltid varit och alltid kommer att vara. Detta nordliga sommarljus. Men lite bitterljuvt har jag i alla fall haft möjligheten att se, i år, vad jag snart kommer att förlora. I motsats till tidigare år – då natten var skymd av tunga regnmoln.

Jag står och handdiskar de glas som inte fick plats i diskmaskinen. Och genom mitt fönster ser jag på förgängligheten. Och plötsligt hör jag en sång hitbjuden av minnet. En sång jag ofta sjöng i början av mina tonår. Och texten är fortfarande vacker. Även om artisten för längesedan falnat i sin glans. Lyssna med mig. I natten.

Ha en underbar natt!!