Att lägesrapportera

Så. Första dagen på min inarbetade (vi kommenterar inte det vidare, ok?) semester. Och hur är läget då då (eller: hurelegedårå?) Tja, det är nog väl, tackar som frågar. Huvudet upp och fötterna ner så att säga. Man har hälsan i behåll och tak över huvudet. Jomensåatteee.. Perfa, helt enkelt. Och du då? Hur har du det? Allt väl?

Så kan vi ju göra. Svara som vi brukar. Som vi är uppfostrade att svara. För gudbevaremigväl om vi liksom hänföll åt att beskriva det vi känner. Så där ärligt. Du vet, som vissa människor gör. Och då skruvar vi lite besvärat på oss och känner oss obekväma å den andres vägnar. Men. Jag tänkte bryta mot konvenansen. Här och nu ikväll.

Saker och ting är faktiskt bra. Träffade Syster II igår på grill hemma hos mamma och pappa. Fick tillfälle att träffa allas vår kära Asta på en fika. En fika på nästan sex timmar. Bara för att vi mådde så väl ihop, så tiden rann iväg. I dag kom älskade Å förbi med karl och dotter på en inomhusgrillning. Vi skrattade – som vanligt – till vi kiknade. Mina älskade pojkar mår toppen. Har landat i sommarlov. Allergierna de har har inte slagit ut dem helt. Så det är finfint.

Eller inte. På grund av två saker. Först: dagens i-landsproblem. Jag tror inte jag klarar av en mörk och regnig sommar. Kall och blöt. Den lägger sig som en våt, trött filt över mitt sinne och gör min kropp trög och tung. Den kramar ur mig lusten, lekfullheten och leendena. Sången och dansen. Jag fryser. In i märgen. Och törstar efter ljus. Och värme. En dryg vecka med ljus och värme i maj täcker på intet vis mitt behov. Jag skrumpnar.

Sedan: en ganska allvarlig sak. Jag har nu fått ett läkarutlåtande om att jag nog är på väg att krascha. Har haft en hel del åkommor under hösten/vintern som jag total ignorerat, men som jag faktiskt sökte för för en dryg vecka sedan. Och nu har svaren kommit. ALLA mina fysiska värden är fenomenala. Hur bra som helst. Järn/blod/sköldkörteln/ämnesomsättning/äggviteämnen/urin och avföring. Allt är läroboksexemplariskt. Men mina ryckningar, yrsel, migrän, avsaknad av aptit med mera kvarstår. För min läkare var det solklart. Min kropp sänder tydligen signaler med blåljusen på om att jag MÅSTE vila/sakta ner/stressa av.

Så, nu sitter jag här. Mitt i en fantastisk vardag. Med få bekymmer. Och längtar efter ljus. Och värme. Och vila. Och vila.

Hoppas ni får vila sött i natt!

PS. Dessutom skall jag klippa av mig mitt hår. Jag börjar tappa alldeles för mycket av det. På torsdag. Ja, jag säger då det... Och därmed nog om detta!!