Att reagera instinktivt i ett då

Vad det är som gör att jag känner som jag gör har jag ingen aning om. Bara att jag reagerar. Hela mitt väsen gör det. Det är som om min hud krymper, lämnar delar av mig bart för dig. Bart och blottat. Skulle vilja sträcka ut handen och röra vid dig. Röra vid den fina skarpa linjen vid din käke. Känna den tunna mjuka huden precis där vid slutet av din käklinje, under örat. Känna ditt hjärtas slag just där. 

Men jag skulle bara röra försiktigt vid dig. Skulle jag våga mig på mera skulle jag nog brinna upp. Då skulle mina känslor för dig bli alltför skrämmande stora. Jag är helt övertygad om att det skulle skrämma dig från vettet. Du skulle dra dig undan. Jag skulle få stå där skamsen med allt jag känner avslöjat. För vet du vad? Trots att jag är så öppen, social och utan hemligheter är min kärlek till dig en ytterst välbevarad hemlighet. 

Hade jag reagerat på dig som jag känner hade jag sakta kysst dig. Då hade jag fått dig att berätta om ditt riktiga jag – det där jag faktiskt känner till. Som du låtit mig få små, små glimtar av. Vi hade vågat sitta sådär riktigt nära. Flätat ihop våra ben, lärt känna varandras doft. Då hade vi vetat – inte bara anat och trott. Och du – då hade vi vetat om det var ämnat eller inte. Istället för att gissa. Och undra. Vi hade kunnat vara tysta tillsammans. Vilat trygga i tystnaden och vetat att vi delar den. 

Vi hade kunnat prata bort en hel natt. Bara för att vi visste att den var vår och ingen annans. Vi hade kunnat dela tankar om drömmar. Skrattat åt varandra. Bara för att sedan kyssas igen. Det hade jag gjort om jag tillåtit mig reagera instinktivt. Bara så att du vet.

Sov gott och dröm sött!