En
mycket obehaglig insikt drabbade mig idag. Först fnissade jag lite
avväpnande åt den. Viftade bort den med ena handen samtidigt som
jag stint stirrade på mina sorterade högar av ingenting. Illusionen
var nog fullkomlig: mina händer var sysselsatta med att sortera bort
inaktuella lappar från vår anslagstavla, samtidigt som mitt inre
höll på att falla isär.
Lika
metodiskt logisk var insikten som de små högarna av papperslappar
framför mig. En hög till återvinningen, en hög som skulle in i
pärmar av olika slag och den sista högen som skulle upp igen.
Precis så arbetade min hjärna med att sortera upp denna nya insikt.
Fast samtidigt slog mitt hjärta dubbla slag, blev jag torr i munnen,
började mitt högra ögonlock att rycka. Men så vari bestod då
denna nya insikt? Varifrån förde den med sig så mycket obehag?
Jo.
Vid middagen idag frågade jag B och L vad de hade för förväntningar
på sina sommarlov. Vad ville de uppleva? Vad ville de att vi skulle
göra? Vi hade en trevlig pratstund om vad de önskade, hur de tänkte
och vad de ville. Vi enades om några saker. Och deras ansikten
sprack upp i glada leenden. Så ställde B frågan: ”Mamma, vad
förväntar du dig? Hur vill du att din bästa sommar skall se ut?”.
Jag kunde inte svara. Alls. Det gick inte att föreställa mig vad
JAG skulle vilja. Om jag finge välja. Jag visste inte vad jag ville.
Vad jag hade lust till. Sådär på riktigt. Ärligt.
Jag
kunde dra till med en miljon klichéer: jag vill att vädret skall
vara soligt. Varmt. Jag ville att mina killar skulle vara glada. Att
vi skulle göra just de sakerna som de ville så att de fick en fin
sommar. Och så ville jag göra de sakerna som andra i deras närhet
ville – så att DE fick en fin sommar. Och så ville jag ha fred på
jorden. Och mat till alla barn. Och vuxna. Och kanske en ny grill.
För att någon annan önskade sig det.
B
och L såg nöjda ut. Men jag satt kallsvettig och vettskrämd vid
bordet. Drabbad av den nya insikten. Jag kunde inte med ord formulera
vad jag själv egentligen ville. Hade lust till. Inte utan att
ständigt blanda in andras behov. Andras önskemål. Andras lycka.
Nästa tankexperiment skrämde mig än mer: ”Monika, vad gör dig
lycklig – och du får INTE blanda in B och L”. Vet ni vad? Jag
vet inte. Har ingen aning. Och det skrämmer mig. Mycket.
Ha
en god natt alla!!
Den här insikten har drabbat mig också. Den är fruktansvärd, gör ont i hela kroppen och själen. Samtidigt är den en så bra larmsignal som man måste lyssna på. Det är så lätt att bli upptagen med att ta reda på vad andra vill och drömmer om, samtidigt är det lätt att känna sig egoistisk om man skulle råka tänka på vad bara man själv vill utan att blanda in andras behov. Jag tror inte man måste veta vad man drömmer om, men jag tror det är livsviktigt att ha en aning om vad man njuter av och vad som gör en lycklig. Jag har bloggat om ett snarlikt ämne i http://agentstefan.blogspot.se/2012/04/kan-du-njuta.html. Livsviktiga saker.en bra träning är att skriva listor. Tre rubriker som handla om dig: 1 Vill ha, 2 Vill göra, 3 Vill vara.
SvaraRaderaMärklig känsla ... känner igen ... Andras behov, önskningar etc görs till egna och det blir så man nästan tror det är så - på riktigt. Men till viss del ... är det nog också så - man vill vara delaktig och är det, vilket slutar i gemensam önskningsuppfyllelse.
SvaraRaderaFast man får inte glömma sig själv, någonsin .../Mormor
Jag förstår fullkomligt den känslan.
SvaraRaderaJag har alltid haft svårt att sätta mig själv främst i rummet, det finns så många att bry sig om, se till att dom har det bra.
Krävs mycket eftertanke och mod att fundera ut själv vad jag vill ha, vad jag blir lycklig av utan att andra blandas in..
Kram
Förstår vad du menar. Precis. Varnar bara och säger att det kan vara precis lika illa att veta exakt vad man längtar efter att göra, men på grund av att man tar hand om alla andra så finns det helt enkelt inte plats. Jag önskar jag kunde få vara utsövd och fräsch i huvudet och få dyka ner i min egen hjärna och skriva, skriva, skriva i timmar. Bara låta en historia sluka mig. Men då äntligen allting är gjort och jag har tio minuter över är jag för trött för att koncentrera mig.
SvaraRaderaJa sen man fick barn har deras önskningar och välbefinnande stått i fokus. Man hinner inte riktigt tänka efter vad man själv vill. Jag försöker dock. Speciellt sen jag fick min bröstcancer, och livet känns mer tidsbegränsat än innan, så försöker jag klura ut vad jag vill av det liv kag har kvar. Men är ganska duktig sen innan att göra saker jag gillar, som är balsam för själen och välbefinnandet. Men större saker, behövs nog funderas ut i större utsträckning....vad vill JAG göra med det liv som är kvar...
SvaraRaderaVisst är det läskigt!? Jag har samma "dilemma". Min högsta dröm är att få åka på spa. Helst till Skottland och alldeles själv! Jag är aldrig ensam...aldrig någonsin. Jag skulle kunna åka ut till en stuga alldeles själv. Mitt ute i skogen, utan telefon eller dator. Bara att sitta själv och känna lugnet. Ingen som ringer och undrar vart sonens kläder är, vart den nya skjortan är, hur man får igång tvättmaskinen osv.
SvaraRaderaJag vill ju inte vara själv så länge, men kanske en vecka eller 5 dagar? Att bara sitta och läsa en bok, pyssla och påta på i sin egen takt. Sova tills man vaknar a sig själv kanske?
Annars vill jag åka till Kolmården med hela familjen. Det är önskan nr.2 och så blir det nog i sommar ;)
Stor Kram!!
Jag tänker på två saker när jag läser det här:
SvaraRadera1. Bara tanken att jag skulle tänka mig något utan att mina barn fans med i bilden gör mig kall. Det är det viktigaste för mig, att jag vet att de har det bra, mår väl, sen kan jag tänka på mig. Inte så att jag alltid far och passar upp på dem, de får allt vänta på sin tur om jag hller på med något anat när de vill ha min uppmärksamhet, men jag vill veta att de är i trygga händer och har ett gott liv, innan jag kan fundera på vad jag vill. Det kom automatiskt när jag blev mamma, och jag vet att min man är precis som mig, först vill han veta att barnen är OK, sen funderar han på vad han vill göra.
2. Jag är såå tacksam att min man insett att jag behöver pauser från familjen. Så med jämna mellanrum hittar han på mindre och större äventyr med barnen och låter mig få några dagar helt på egen hand, där jag vet att barnen har det bra någon annan stans, och jag kan ägna mig helt åt mig själv. Då läser jag, massor, så om någon skulle fråga mig vad jag vill göra i sommar så skulle jag svara att jag vill ligga i hängmattan och läsa!