Att minnas små ögonblick

Hade bara varit ute en kort sväng. Idag kommer jag inte ihåg var jag var eller hur det var. Kommer bara ihåg att jag relativt tidigt på höstkvällen klev in i min värdfamiljs hus i Seattle. Det var en av kvällarna innan jag skulle hem, tillbaka till Sverige. Jag gick in 'fulvägen', vägen genom garaget, då mitt rum låg precis bredvid tvättstugan/duschrummet. Min värdfar, Grant, tittade ner från balustraden en halvvåning upp.

Jag blev lite förvånad över uppmärksamheten, för de brukade på sin höjd lite grymtande svara på min hälsning. Inte brukade de bemöda sig med att komma mig tillmötes med någonting. Men nu verkade Grant vara lite uppspelt, ivrig. Han sa att C hade ringt. Och skickat en hälsning till mig. Att C hade presenterat sig för honom och varit mycket tydlig med att han ville att Grant skulle framföra just exakt detta meddelande: ”Monika, jag åker nu. Tusen tack för alla våra samtal. Jag kommer aldrig någonsin glömma dig eller dina ord. Jag tänker på dem natt och dag. Jag önskar dig lycka vad du än gör”.

Jag stannade med handen på dörren in till mitt rum. Vände mig om och såg på min värdfar. Han tittade lite underligt på mig. Som om han sett mig för första gången. Jag tackade för hälsningen och lade till att jag hoppades att C inte stört dem med sitt samtal. Grant viftade bort min kommentar och med ögonen fästa på mitt ansikte frågade han vad detta hade rört sig om. Jag såg på min värdfar – han som var samtalsledare inom Scientologikyrkan – och visste att han aldrig skulle förstå. Han snäva syn på världen skulle döma C. Så jag valde att svara att det hade handlat om en vän som blivit tvungen att flytta med sina föräldrar till Kanada. Därmed gick jag in i mitt rum.

I mörkret i mitt rum satte jag mig så ner på min säng. Och tänkte på C. På vad han skulle gå igenom. På vad livet ter sig olika. Vad olika villkor vi alla föds till. C skulle till Iran. Han var född i USA, men av sina djupt troende föräldrar skulle han skickas tillbaka till Iran. För att gifta sig. Med en kusin han aldrig sett. Han var livrädd. Ville inte. Vi hade träffats på en pub en kväll och han hade på ett tramsigt sätt försökt ragga upp mig. Ni, som känner mig, anar nog att det inte var särskilt lyckat. Efter att ha avpolletterat honom inför hans vänner, blev han och jag kompisar.

Vi hade långa samtal om livet. Om religion. Om tvång och tradition. Och om respekt. Jag har idag glömt våra exakta ord. Våra formuleringar. Men jag glömmer inte C. Hur han förvandlades från en självsäker, kaxig, snorsnygg 24 åring till en vetgirig, nyfiken, självutlämnande bror. Vi pratade om religion. Och trots att vi inte löste någon djup gåta, kunde vi se att det inte fanns någon skillnad på våra olika religiösa tillhörigheter. Han kunde för första gången berätta om sin skräck, utan rädsla om fördömande. Och vi blev själsfränder. Hans sista samtal till mig vittnar om det. Om att han skulle följa det han uppfattade som sin uppgift av respekt till hans föräldrar. Men det visar också att han skulle bryta den traditionen när det kom till hans egna barn. Ty det var en av de delar vi talat om. Han skulle bära med sig det jag berättat om hans kusins förmodade oro. Om hur hon kanske kände sig. Och en massa annat vi talat om.

En massa sådant som en nyfiken, amerikansk, Scientologisk ledare till värdfar på 28 år, aldrig skulle förstå. Som han aldrig brytt sig om att ta reda på om sin 19 årig hemhjälp/alltiallo från Sverige. För att han inte höll ögonen öppnade ut mot världen. Utan istället ägnade han sig åt att försöka konformera den utefter hans snäva ramar. Jag skickade en tyst tanke till C där i mörkret i mitt rum. Och en annan till Grant däruppe i huset. Jag beklagade dem båda. C med ömhet. Grant med trots.

Ha en fint slut på denna vecka!